:: catano ::

120105-120107: Valparaiso & Viña del mar

2012-01-12T14:33:00.001+01:00

Jag lämnade ett soligt och väldigt varmt Santiago och anlände hyfsat tidigt till Valparaiso den 5 januari hela 43 kronor fattigare efter bussfärden på 1 timme och 45 minuter. Är det något som jag tycker att Chile är bra på så är det bussförbindelserna. Ett stort plus är dessutom att bussarna får köra, enligt lag, i max 100 km/h... till skillnad från de lokala bussarna där chaufförerna närmast tävlar med varandra om vem som fortast hinner in i nästa vecka med en gaspedal och en växellåda.

Väl framme i Valparaiso så mötte Cristian och hans mamma upp mig, men det var inte alls lika varmt och uppsprucket som i huvudstaden. Oftast så vaknar kusten med ett molntäcke som spricker upp framåt lunch, men idag glömde nog molnen bort klockan och beslöt sig för att stanna kvar även efter lunch. Vi tre tog en lokalbuss från bussterminalen in till centrum och därifrån en taxi uppför de branta kullarna som påminner om San Fransiscos branta gator. Vi stannade förbi en restaurang där vi käkade middag och hann återkoppla till varandra om vad vi hade gjort sedan vi skildes åt på flygplatsen efter vi hade landat. Efter den goda middagen gick vi upp till lägenhetskomplexet och tog hissen upp till lägenhet 93 där Cristians övriga fina släkt väntade. Där spenderade vi resten av dagen med att prata om allt mellan himmel och jord. Tiden sprang iväg och när det var dags tog vi de få fotstegen ner till Hotel Montalegre där vi hyrde rum för 342 kr/natt. På morgonen knallar vi upp igen och äter frukost med resten av familjen.

Fredagen den 6 januari var även den molnig och inte riktigt strandväder så vi beslöt oss för att ta tunnelbanan till Viña del mar, som är Valparaisos siamesiska tvillingsyster. Städerna är i praktiken sammanväxta med varandra. Väl där gick vi omkring i stadskärnan och lärde känna nya omgivningar. Det var en härlig heldag med massor av promenad och sightseeing som avslutades med en stilla drink hemma i Valparaiso igen hos släkten i lägenhet 93.

Nästföljande dag åkte vi och besökte en syster till Cristians morfar som bjöd på sitt glada humör, middag, skratt m.m. Efter en trevlig fullspäckad eftermiddag tog jag och Cristian bussen till Santiago där vi hade bestämt oss för att möta upp ett par vänner och göra kvällen osäker. Men det blir nästa inlägg...

En av bilderna föreställer utsikten över den bohemiska Valparaiso, medan den andra är tagen nere i ett av stadens torg där man även ser de gamla och berömda trolley-bussarna som fortfarande är i drift.

111231-120104: Hello Chile

2012-01-08T17:29:00.001+01:00

Som vanligt blev det inte så mycket sömn under sista natten. Detta pga att man drog ut på packningen av väskorna och att fixa det sista i hemmet. Men det blev ändå 3 1/2 timmes sömn innan det var dags att kliva upp. Vi råkade försova oss ned en halvtimme, vilket medförde att det starten blev... något stressad. Förvirring uppstod om huruvida vi skulle ta taxi förbi Cristians mamma eller inte. När det återstod 20 minuter innan tågets avgångstid stod det plötsligt klart att vi var tvungna att ringa en taxi då vi hade tre stora väskor à 20 kg vardera inklusive handbagage samt den medtagna frukosten vi aldrig hann käka. Taxin kom och vi for iväg i all hast. Det var en kamp emot klockan. Skulle vi hinna eller inte?

Väl framme på stationen var det bara att trycka ett packe sedlar i näven på chauffören och rusa iväg. Tåget stod inne och nu återstod 4 minuter... men var fanns Cristians mamma?? Vi ringde, men inget svar. Vi tittade runt, men ingenting. Cristian sprang nedför trappan, genom tunneln och uppför nästa trappa och vidare in i stationsbyggnaden. Allt medan jag lastade på alla väskor på tåget som skulle avgå om 3 minuter. Cristian hittade henne sittandes och vänta som en prinsessa på bättre tider. Med henne i ena handen och bagaget i andra sprang de båda så fort de kungliga benen bar dem. Precis när allt och alla var ombord på tåget så stängdes dörrarna och tåget rullade iväg - med nöd och näppe med oss ombord.

Totalt sett tog resan oss 32 timmar från dörr till dörr. Inte undra på att man var riktigt trött när man skulle sova första natten i Chile. Flygresan gick bra, trots kraftig turbulens stundtals. Naturligtvis lyckades vi hamna framför en överförfriskad herre som löpte amok på egen medgavd alkohol som han dessutom pratade med i sin ensamhet då kvinnan bredvid honom inte stod ut. Och när han inte gjorde detta så nös han konstant i långa minuter och sprayade sätet mitt bakifrån. Jag har nästan glömt hur mysigt det är att flyga flygplan. Cristians mamma roade sig flitigt med att spela spel. Det blev ett himla tryckande på skärmen. Vet inte om grannen framför henne tyckte det var lika skoj... men det märkte han/hon nog inte av. Minuterna innan landning var skakiga, men utsikten över Anderna fantastisk!

De första dagarna har jag spenderat med att hälsa på släkt och vänner. Imorgon, torsdag den 5 januari, ska jag åka ut till Valparaiso för att återförenas med Cristian. Ska bli skoj. Speciellt då han har magsjuketabletterna ;)

Ingen "diktatur" i högerns historieböcker

2012-01-07T15:10:00.001+01:00

Vad är det för likhet mellan de högst driftiga nya moderaterna och högerregeringen i Chile med Sebastián Piñera i spetsen? De båda ägnar sig åt historieförfalskning.

I Sverige vet vi sedan tidigare hur moderaterna, tyngda av sin skam av att inte ha spelat en tillräckligt bra roll i historien, helt sonika ändrade sin historiebeskrivning med ett pennstreck.

Högerregeringen i Chile verkar vara imponerade över detta och gör en "Reinfeldt". Man har öppnat historieböckerna för de minsta och stryker "diktatur" för att ersätta det med de mindre stötande orden "militärregim". Oppositionen svarar ironiskt med att uttrycka att trots att "det har öron som en katt, kropp som en katt och jamar som en katt så vill man kalla det för en hund".

Och nog är en sak kristallklar: skäms man över sin historia så plocka fram pennan och låt din kreativitet komma fram. Bort med allt som du inte är nöjd med. Man får ju så bättre samvete då. Så känner nog Piñeras högerregim i Chile och så känner nog även Sveriges högerregering... f'låt, högerregim.

För tjugo år sedan... / Hace veinte años atrás...

2011-11-27T13:42:00.001+01:00

Jag minns klart dagen för exakt 20 år sedan då man talade om för en 13-årig pojke och hans syskon att den på dagen 40 år fyllda mamma och för familjen en livskamrat, syster eller dotter aldrig kommer tillbaka hem igen. Det här är för dig...

~~~~~~~~~~~

Me acuerdo bien claro ese día hace veinte años atrás cuando le dijeron a un niño de 13 años y sus hermanos que su madre en su mismo día de cumpleaño nunca más iba a volver a casa. Ese mismo día toda la familia perdió una enamorada, hermana y una hija. Esto es para ti...

110824: Snart julafton...

2011-08-31T20:30:00.000+01:00

Nu, den 24 augusti, är det exakt fyra månader kvar innan julafton är här med den röda 1800-talsgubben med det långa skägget... nej, inte Marx.

Jag drar iväg en sväng till Spanien...

110210-13: Weekend i La Serena

2011-02-19T00:50:00.000+01:00

Vid lunch den 10:e tog både jag och Glorita tunnelbanan till "La universidad de Santiago" för att där ta en regionalbuss ut till kuststaden Valparaíso. Resan med buss tog knappt 90 minuter. Väl framme mötte vi upp Criz och hans mamma. Därifrån åkte vi upp till Criz' morföräldrars lägenhet med den bästa av alla utsikter. Vi skulle vara där över dagen för att sedan åka vidare med en nattbuss norrut till kuststaden La Serena där Criz' morbror Javier bor.

Med stors förhoppningar åkte jag, mamma Glorita, Criz och hans mamma och mormor Nena med nattbussen och vart framme drygt 6 timmar senare. Klockan var ca 6:00 på fredagen den 11:e när vi var framme. Criz' morbror kom ner till bussterminalen och hämtade oss med det största av alla leenden och en större längtan att få återse bl.a sin syster (Criz' mamma) som han ej hade sett på 14 år.

Vistelsen i La Serena var över alla förväntningar och gästfriheten var oändlig. Vi besökte alla möjliga ställen i stan och tog många bilder av flera olika se sevärdheter. Vi käkade lunch i Javiers egen restaurang. Sov gjorde vi hemma hos hans familj. Frukosten bestod av exotiska frukter och yoghurt med färskt bröd och te/kaffe. Det fanns inga som helst måsten eller bör... man tog det bara lugnt och passade på att njuta av den 30-gradiga värmen. Helt oslagbart.

Vi återvände till Valparaíso med nattbussen på söndag kväll. Denna gång hade vi inte "Salón Cama" (säng salong) med extra breda sängar, utan fick nöja oss med "Semi Cama" (semisäng) vilket innebar lite mindre stolar. Ingen större skillnad egentligen.

Resan gjorde gott både för mig och för alla andra. Kanske mest för Criz' mormor Nena som träffar sin son en gång om året under hennes födelsedag när han åker och besöker henne. Det var Criz' idé att ta med mormor Nena och det var en hit.

Ove and out!

110209: Caleta de Tango

2011-02-19T00:49:00.000+01:00

Vaknade i hyfsad tid och käkade en lätt frukost och konstaterade att vädret var kanon utanför dörren. Idag var dagen då jag och mamma Glorita skulle dra till Caleta de Tango - ett samhälle i Santiagos utkant - för att hälsa på Silvia och hennes mamma. Silvia är Gloritas barndomsvän och jag kommer fortfarande ihåg besöket hos henne och hennes mamma 2003. Silvias mamma håller Glorita mycket kär och hennes tårar under vårt farväl 2003 gör sig ännu idag påminda. Silvia, som besökte oss en kort sväng i måndags den 7:e, ville så gärna att vi skulle besöka henne. Hennes mamma ville gärna det också nu när hon hade fått reda på att jag befann mig i landet. Det fick bli idag.

Vi tog en "colectivo" - en slags kollektivtaxi med fast rutt - för att åka ut en bit. Sagt och gjort. Och den lilla resan gjorde intryck må ni veta. Alltså, trafiken här är h-e-m-s-k. Folk kör som antingen biltjyvar eller för att hinna ifatt gårdagen (det sistnämnda stämmer nog in bättre då tidsoptimismen i allt övrigt är lite sisådär). Jag kom på mig själv hålla andan flera gånger eller att jag trampade ner bromspedalen i luften på passagerarsidan (vilket inte hjälpte speciellt mycket). Bytet till buss var därför efterlängtat, både för nerverna och för syresättningen av min smått vettskrämda kropp. Därefter kunde jag smälta (nära-döden-) upplevelsen och fortsätta åldras med gott samvete.

Besöket hos Silvia och hennes 80-åriga mamma var väldigt bemytligt med hemmagjord typisk chilensk mat och tallriks-stora tårtbitar. Silvias mamma gjorde ett fantastiskt och hälsorikt intryck. Det märktes tydligt att hon fortfarande håller Glorita mycket kär. V tog en eftermiddagspromenad innan de bjöd på fika (jag fick en karatebit tårta... och av ren artighet så kämpade jag ner den). Under promenaden så upptäckte jag gör första gången hur valnötter växer. Frukten eller ytterskalet är väldigt saftig som omger själva valnötsskalet som i sin tur omger själva valnöten. Häftig upptäckt!

Over and out!

110208: Carpe Diem

2011-02-13T21:19:00.000+01:00

Bild på gång inom kort!

Jag vaknade utvilad och käkade en lagom frukost. Idag var dagen då vi skulle dra till ett bankkontor som låg i köpcentrat "Mall Plaza Vespucio". Sedan förra året visste jag att det fanns WiFi-internet så jag passade ju givetvis på att uppdatera mailboxen och lite annat. Pengar blev växlade och jag och mamma gick omkring och kollade i affärer. Det kändes lite konstigt att strosa omkring i t-shirt, shorts och sandaler när jag bara för någon dag sedan brukade ha långkalsonger, jeans, flera tröjor, vinterkängor och en tjock jacka. Den känslan försvann i takt med att jag insåg att jag faktiskt befann mig mitt i en högsommar... dock med starkare sol än den i Sverige.

Vi drog hem till en god vän till min mamma där vi käkade lunch och drack chilenskt vin. Jag kan inte riktigt vänja mig vid att folk har vinrankor som vanliga växter i trädgården och att man kan hitta dom lite varstans.

På eftermiddagen hälsade vi på min äldsta moster. Hon såg yngre ut än under mitt förra besök förra året. Jag var ju givetvis tvungen att säga det till henne, vilket gladde en förtjusande pigg 82-åring med det största leendet på läpparna. Vi satt och fikade och pratade om allt möjligt. Tiden sprang i förväg och när det började bli skymning var det dags att bege sig hemåt igen. Det kändes skönt att bara ta dagen som den är utan alla måsten som annars präglar mina dagar. Ännu en dag till sin ända och jag intog horisontellt läge för att råda bot på min trötthet... Over and out!

110207: Touchdown Chile!

2011-02-13T21:15:00.000+01:00

Efter en nätt lite resa på bara 21 timmar, varav jag hade turen att kunna sova bort 40 minuter, så var man av förståeliga skäl rätt så trött när man landade. I stort sett var flygresan bra, förutom att planet råkade ut för rätt kraftig (mitt i maten dessutom, så det blev snabbt uppdruckit ur vinglaset) strax utanför Portugals kust ovanför Atlanten.

Trots att planet lyfte från Spanien ca 30 min försenad (kl 00:50 lokal tid), så landade vi i rätt tid kl 13:15 svensk tid (09:15 lokal tid). Jag hittade min vilsna mor letandes efter mig, till skillnad från förra gången då hon hittade mig.

Criz och hans mamma åkte ut till Valparaíso, medan jag och min mamma drog till Santiago. Det kändes otroligt skönt att vara tillbaka i Chile och den högsommarvärme som förgyllde dagen. Väl framme så packade jag upp och tog en välbehövlig dusch för att sedan vila mig. På kvällen drog mamma och jag till några goda vänner och käkade världens godaste skaldjursgryta som efterföljdes av paltkoma à 2000... eller så var det vinet som gjorde sitt. Nåt av det i alla fall. Men trött va jag när jag gick till sängs... Over and out!

110206: Mellanlandning i Madrid

2011-02-06T20:32:00.000+01:00

En klok man sa en gång att man tappar vätska när man flyger. Ännu idag lyder jag det goda rådet och drack några öl när det var dags för mellanlandning i Madrid. Skål! Over and out!

110206: Hejdå Sverige!

2011-02-06T14:34:00.001+01:00

Hejdå allihop! Nu vinkar jag hejdå till kylan, Sverige, nära, kära och kollegor samt bekanta. Vi ses den 28/2 igen... Nu börjar äventyret!

Querida tia...

2010-12-21T17:28:00.001+01:00

(M)mmm...

2010-10-29T13:52:00.001+01:00

Ett leende säger mer än tusen ord. Och en som har haft all anledning till att vara glad är Moderaternas nya partisekreterare, Sofia Arkelsten, vars nöjda ansiktsuttryck vi ser på bilden. För hon har alla (åtminstone minst fyra) anledningar att vara glad: en gratis resa till Tanzania den 3-11/2 2007 bekostad av RFSU, en gratis resa i egenskap av miljöpolitisk talesperson för Moderaterna till södra Frankrike 22-23/5 2008 bekostad av Shell, gratis nyttjande av bilmodellen BMW Hydrogen 7 som bekostades av BMW och som hon nyttjade såväl i tjänsten som privat och slutligen en resa till ett kärnkraftverk i Finland 6-7/10 2008 som bekostades av Forum för energi och tillväxt (lobbyorganisation för bl.a. Fortum och åtminstone delstatliga Vattenfall).

-"I våra vägledande etiska regler för privat verksamhet står det att förfogande över fordon, båt eller fritidshus är en sådan förmån som under inga omständigheter får förekomma. /.../ i det här fallet är det privat näringsverksamhet som gett en förmån till den offentliga verksamheten. Då är det än allvarligare," säger Torbjörn Lindhe, chef för Institutet mot mutor [SvD 101029].

Svenska Dagbladet har i dagens artikel talat med flera mutexperter som är mycket kritiska till Moderaternas nya partisekreterares agerande. I synnerhet lånet av BMW:n.

Institutet mot mutors Thorsten Cars anser i dagens SvD att det är försvårande att Arkelsten har nyttjat bilen privat. Vidare anför han att om man har nytta att testa bilen i sitt politiska uppdrag så bör man också se till att man själv eller ens politiska uppdragsgivare står för kalaset.

Men nej, serru, sådana argument biter ju förstås inte på Moderaternas nya partisekreterare. Tvärtom. Föga förvånande försvarar partisekreterare Arkelsten naturligtvis nyttjandet av BMW:n.

-"Jag provkörde den i några dagar för att testa ny teknik. Det tycker jag är förenligt med mitt uppdrag i miljö- och jordbruksutskottet och ingenting konstigt." Därefter trasslar hon till det och de gamla moderaterna gör sig tydligt påminda: "Bland annat åkte jag och hämtade min mormor." [SvD 101029]

Hur hon fick det att höra ihop med sin politiska roll är bortom mitt förstånd.

Moderaternas egna etiska regler är däremot tydliga och säger att den som "medvetet utnyttjat förtroendemannarollen för att tillskansa sig privata förmåner" [ska] avsäga sig sitt uppdrag.

Det är här Arkelstens egna tolkning och samband mellan hennes uppdrag och det privata gör sig gällande och fäller henne själv.

Frågan är om moderaternas egna etiska regler gäller dem själva eller om dessa regler är flexibla när det passar dem själva. Det återstår att se. (M)mmm...

(S)kamlig rättssäkerhet!

2010-09-19T20:56:00.006+01:00

För exakt fyra år sedan deltog jag aktivt i valrörelsen som politisk anställd. Där framhöll jag Sverige som ett föredöme eftersom vi på den internationella scenen har ett rykte om att slå vakt om rättsäkra principer, vilket är en självklarhet för mig med min politiska hemvist. Detta rykte är dock befläckat och fundamenten för vårt anseende i dessa frågor har spruckit. Tyvärr kan vi konstatera att den förra socialdemokratiska regeringen bidrog till detta befläckade rykte genom att avvisa de båda egyptierna, den f.d. Karlstadbosatta Ahmed Agiza och den f.d. Stockholmbosatta Mohammed al-Zeri, till militärdiktaturen Egypten som styrts av en och samma man i ca. 30 år.

Den bristande rättsäkerheten i Egypten medförde att regeringen förlitade sig på en otydligt formulerad "diplomatisk garanti" om att de båda männen skulle behandlas i enlighet med egyptisk lag, vilket tidigare de facto har lett till förekomsten av tortyr. Därefter gavs klartecken att med oöverträffad snabbhet utvisa dem med hjälp av amerikanska CIA. Snabbheten av utvisningarna var att förhindra männens advokater från att överklaga beslutet i internationella organ som därmed skulle kunna förhindra ett verkställande. Med ituklippta kläder, iförda fotbojor, beklädda med ögonbindlar och huvor samt medicinska preparat uppförda i anus transporteras de båda kränkta männen av CIA till Egypten sanktionerade av den socialdemokratiska regeringen.

De båda männen förklarar för svenska UD hur de i fängsligt förvar i Egypten torterats med bl.a. sömnlöshet, slag, hot och eltortyr genom elektroder på genitalierna. Denna information hemlighölls därefter av statssekreteraren som ljög och försäkrade om att de fängslade männen inte utsattes för hot, våld eller tortyr och hänvisade till den diplomatiska garantin för deras välbefinnande.

Europarådet och två olika FN-organ har, under flera gånger, kritiserat Sveriges agerande. I ett försök att mildra denna kritik föreslog Sverige för Europarådet att man istället skulle reglera sådana diplomatiska garantier. Detta påhitt fick inget stöd alls från något annat land och Sverige fälldes på nytt av FN för att ha kränkt det internationella förbudet mot tortyr. Återkommande mörkanden, vilseledanden och lögner har kommit från Sverige vid tiden ifråga istället för att ta ansvar för den inhumana och rättsvidriga handlingen.

Efter valsegern 2006 upphävde Alliansen det socialdemokratiska regeringsbeslutet om utvisning av de båda männen. Ett nytt hopp väcktes hos männen att få upprättelse. Därefter meddelade Alliansregeringen att de båda männen inte fick uppehållstillstånd p.g.a. att säkerhetspolisen hävdade att de utgjorde en säkerhetsrisk. Dessa "synnerliga skäl", som är skeretessbelagda även för männen i fråga ännu idag, är märkliga till sin natur eftersom det var först 2009 som al-Zeri terroriststämplades internationellt.

I likhet med många andra fall är det även i detta fall upprörande att vi inte har ett oberoende organ som granskar och prövar polisens agerande eller anklagelser. Hälsotillståndet för den 15-årsdömda fängslade Agiza, vars fru och barn bor i Sverige, försämras snabbt och han befaras snart vara helt förlamad och utan förmåga att kunna tala. al-Zeri är ännu idag inte dömd, men övervakas ständigt av egyptiska myndigheter.

Detta är en utan tvekan en skamfläck för Sverige och torde smaka illa i varje socialdemokratisk mun. Inget seriöst försök till att göra upp med detta rättsövertramp har gjorts, vilket är oerhört tråkigt. För mig går en sådan passivitet helt enkelt inte att försvara. Inte utifrån min grundsyn om allas lika värde och en rättsäkerhet som omfattar alla. En sådan hantering av de utvisade Agiza och al-Zeri anstår inte ett arbetarparti som bör stå upp för de som själva inte kan. Varför inte delge anklagelserna för de båda misstänkta och låt rättvisan ha sin gång med oberoende domstolar som prövar fallen? Inte såsom har varit fallet hittills där lögner, mörklägganden, undanhållande av information, förvägran av rättsskipning och vilseledanden avlöst varandra. Detta är en skamlig rättssäkerhet!

Bland annat utifrån ovanstående har jag för snart ett år sedan lämnat Socialdemokraterna och röstar i årets val inte längre på partiet.

Elias Cataño
demokratisk socialist och
f.d. ombudsman för SSU

14 aug: Back home...

2010-08-14T19:28:00.009+01:00

Ja, och nu var vi tillbaka ute i det sprudlande nattlivet igen för att ta nån sista öl innan avfärd. Med väskorna färdigpackade på hotellrummet och allt undanplockat smet vi ner i nån timme eller två. Vi kom ner i rättan tid till ett... nja, va ska man säga, inte så graciöst uppträdande. Men hon hade skoj och det gjorde oss glada. Skål för det!

Trots suddigheten på bilden (det var inte antalet öl som låg bakom) så fick vi en bild på kvällens diva innan vi drog oss tillbaka med flaggan på topp. Trots den korta tiden så var vi nöjda...

Sammanfattningsvis så har vi befunnit oss på dessa fyra ställen på bilden över Málagas provins. Pilen pekar Torremolinos där vi utgick ifrån.

Plus:

Staden Ronda. Ett måste om man vill komma ifrån och se nåt mer pittoreskt med utsikt över ett fint landskap. Ta med solkrämen för solen bränner!
Grillade sardiner på spanskt vis. Också ett måste för att testa annan mat än det tramset som många spanjorer tillagar för att blidka turister som reser utomlands och ändå inte vill äta nåt annat än sin skräpmat.
Stadens Nerja och dess grottor. Ett underjordiskt kreation till landskap som överträffar det mesta. Passa samtidigt på att fly värmen och njut av den svalkande kylan.
Stränderna och balkongutsikten i Nerja. Klarblått vatten och stenig strand. Perfekt för den som inte vill få med sig sand på hotellet eller i bilen...
Tapas. Prova på tapas och gärna gazpacho andaluz (kall spansk krämig tomatsoppa med tillhörande finhackade grönsaker). Våga äta så mycket skaldjur som du kan. Och drick Sangría, men akta för överpriser (över 9 € för en kanna bör du bli misstänksam).
Hyr en bil och åk dit du vill. Vi kan rekommendera biluthyrningen REMO (tel: +34 95 238 80 58 eller utan "+34" om du befinner dig på plats, eller via mail: autosremocars@telefonica.net). De lämnar bilen där du bor och hämtar den där också. Enkelt och smidigt samt att de är pålitliga! Men boka i god tid! Lugnt, de pratar engelska också...

Minus:

All skitmat som spanjorerna erbjuder de köpglada turisterna som inte vågar prova på annan mat än sin skitta engelska frukost med bönor, ägg och andra slaggprodukter. Det värsta är fanimej friterade strips som serveras överallt. Akta er för detta. Fy bubblan! (Åker man till Spanien så ska man prova på nåt nytt).
Restaurangen "El Capricho" i Ronda... a BIG no no!
Skyltningar och vägar kan vara krångliga. Se till att tuffa till din bilattityd och kör offensivt (men ändå defensivt)... annars kommer du hamna sist och på villovägar.

Tillbaka till kalla Sverige... äventyret är slut. But we'll be back!

Elias & Criz signing out "Torremolinos" /

13 aug: Sista dagen i solen

2010-08-14T00:19:00.014+01:00

Idag vaknade vi till klockan eftersom vi, efter vår utekväll, kom tillbaka till hotellet sent... förlåt, tidigt. Vi passade då på att hyra en trampbåt på vår sista heldag här. Vi hade även haft tillfälle att köpa en engångskamera för en lite mer plaskig och vattnig tillvaro. Vi hittade en trampbåt och fick hyra den för en timme.

Strike a pose. Livet till havs är inte alltid en dans på rosor. Det insåg han när "trampbåt" är synonymt med att personligen trampa för att komma någonvart. Med vårt hotell i bakgrunden, folkmassornas sorl vid strandkanten och solskenets stekheta strålar så njöt vi av många minuters guppande på vågorna.

Utan alla paparazzis var det lättare även för mig att strike a pose. Notera den finfina bilden där mina näsborrar fått en central plats... däri jag för övrigt hittade mitt andra vita hårstrå (bra nyhetsvärde va?)...

Grillade sardiner på spanskt vis. Denna typiska maträtt ser man ofta här nere, så vi gjorde slag i saken och provade maträtten. Mycket utsökt. Knapriga och fina. Det hela blev ännu godare med lite pressad citronsaft. Ännu ett tips vi fick från Marja (gracias por el consejo)...

"Oj, jag tror glaset läcker". Ja, så säger han varje gång...

Det ligger lite sanning i uttrycket om att man kan supa omgivningen snygg. Vi lämnade Sverige och landade i Spanien men efter några öl så befinner man sig plötsligt på Bahamas. Me like beer...

Criz på hamnpromenaden i skymningen. Detta är minutrarna innan vi gick upp på rummet och började packa. Trist, men sant. Nu hade vi uträttat alla ärenden vi skulle göra idag.

Allt var färdigpackat och vi var splittrade: Att gå ut eller att inte gå ut? Vi bestämde oss för att gå ut i det sprudlande nattlivet innan vi återvände och drog direkt till flygplatsen. Oj, glömde vi sova därimellan?

Signing out for now! / E

13 aug: 12 timmar kvar...

2010-08-13T17:55:00.002+01:00

Tråkigt men sant, men nu återstår det bara 12 timmar här i Torremolinos 35-gradiga värme :(

Signing out for now! / E

12 aug: Suss Uki missing

2010-08-12T23:20:00.014+01:00

Efter en god frukost så gjorde vi oss beredda för lite plaskande på stranden och för att sola samtidigt. Numera är vi långt ifrån badkrukor. Badmadrasserna är försedda med rep så att vi kan binda fast dem i bojar ute i vattnet så vi slipper paddla som stuckna valrossar för att inte stranda som tumlare. Allt noggrant uträknat... jajamen!

Jag brister plötsligt ut i tårar när vi till våran förtvivlan mörker att lilla Suss Uki Swift inte står där vi råkade lämna henne kvällen innan. Tiden stod stilla i några minuter av all sorg. Flaggorna hissades på halv stång och en tyst minut inleddes.

Criz bedrövad. Vem skulle nu hämta honom efter hans manikyr? Skulle detta innebära att han numera skulle få åka med pöbeln i nåt så snuskigt som bussar och andra allmänna transportmedel? Nu var det nästan som om tiden gick baklänges av sorgen...

Bara ett sätt att bemöta denna tragedi. Att dricka. Ett efter ett glas avverkades. Minnena av lilla Suss Uki Swift tycktes blekna alltmer... som om det hela vore en vacker dröm.

Criz dricker ännu mer, precis som han lärt lilla Suss Uki att göra. Förlusten av henne var kanske inte så illa ändå. Hon drack mer än vi.... tillsammans. Hon drack dyrare saft än vi. Hon hade fler som hon kallade pappa innan oss (that bitch), trots sin späda ålder. Hon tog betalt per timme (märkte vi såhär efteråt). Nä, hon var nog inte alls en fin flicka, det där...

Elias firar vår nyvunna frihet med lite efterrätt. Criz likaså. Allt var frid och fröjd.

Sorgen var nu borta till ett foto framför en vacker fontän. Därefter fortsatte vår promenad tillbaka till hotellet.

Fontän i aftonskenet. Vackert... så vackert att man lätt kan vänja sig vid livet här.

Elias & Criz laddar upp för kvällens uteliv med att göra sin egen mojito. Väldigt gott för att vara den första gången. We löve mojito! Vi insåg senare att den slog rätt hårt...

Sedan var det utelivet i Torremolinos som gällde. Red Bull Vodka och öl stod på menyn. Flertalet, ska tilläggas. Vi var inte tillbaka på hotellet igen förrän kl 05:30. Time flies by when you're having fun.

Signing out for now! / E

11 aug: Málaga & Nerja

2010-08-12T01:07:00.018+01:00

Efter att ha vilat utan att hamna ute så körde vi iväg till Málaga. Vi snurrade runt en bra stund innan vi lyckades hitta en parkering. Vilken trafik, säger jag! Inte alls skoj. Kör man inte offensivt (som jag börjat göra) så är man sist i kön eller inte får den där enda lediga platsen som just råkat uppenbara sig. När väl lilla Suss Uki var parkerad för att ta sin dagliga siesta drog vi ut på stan och promenerade runt i centrala Málaga.

Centrala Málaga bjöd verkligen på fina monument och byggnader av olika slag. Här ser vi en fin kyrkbyggnad och fontän. Ännu är det inte dags för att bikta sig så vi passerade kyrkorna på utsidan. Jag menar, vi är trots allt fromma katolska pojkar bägge två :)

Ett kors för varje synd... sägs det. Usch, och jag som har så många synder. Vilket ska jag bära först? Tufft beslut...

Här ser vi Criz i en pittoresk Málagagränd. Husen är verkligen från den koloniala perioden med sina små balkonger. Jag kunde se mig själv där uppe viftandes med min solfjäder... tata.

Málaga är verkligen ett måste. Det är en storstad med gamla inslag. Såna här syner ser man oftast i gamla västernfilmer. Efter en svalkande fika var det dags att väcka lilla Suss Uki för att dra vidare. Vårt nästa uppehåll skulle bli staden Nerja.

Väl framme så var ju Suss Uki trött igen... så det fick bli en siesta till. Jag och Criz drog till el Mirador de Nerja. Wow! Vilken idyll. Bestämd som jag är så tog vi våra badkläder och strandmadrass från bilen och trippade nätt ner till stranden. Vattnet var klarblått och stranden var småstenig. Inga stenar som gjorde ont utan lady-stones som mjukt och skonsamt masserade våra trötta små tassar. Detta var en av höjdpunkterna på hela resan, kan vi såhär efteråt konstatera. Ett måste för ladies och alla andra som bara vill ta det varsamt.

Criz passade på att bada... kanske lika bra för han har blivit så brun att jag misstänker att han inte har tvättat sig sen vi kom hit.

Valjakten är ännu inte förbjuden, så även jag passade på att bada i det klarblå vattnet.

Grottorna i Nerja blev vår nästa anhalt. De låg en liten bit norr om staden och det var lätt att hitta. Naturens formationer var imponerande att beskåda. Grottorna var svala och sköna att besöka och stundtals även småläskiga. Ljudet av vattendropparna ekade mellan väggarna. Det fanns stora salar av urgröpningar och där majestätiska pelare antingen reste sig från marken eller hängde som förstenade istappar. Välinvesterade pengar och tid!

Grottorna i Nerja får ju även en del av sitt majestätiska intryck av oss. Överallt ljöd applåderna och folkets rop på mer glamour... men sånt kostar. Så vi la av... "inget konstigt alls".

Men showen fortsatte utanför. Och det var uppskattat av alla syrsor som tittade förtjust på...

Även jag utmanade gravitationen och satte mina höfter i rörelse... jag avslöjar dock inte när de slutade vibrera, men Shakira har så rätt så... because hips don't lie

Efter bilfärd tillbaka till hotellet och efter en shoppingrunda så var kvällens avslut en Ensalada de salpicón, vilket är skaldjurssallad. Ruskigt god! Suss Uki trivs så fint i vårt sällskap och vi gjorde rätt i att adoptera henne. Precis som föräldrarna så dricker hon rätt så mycket också. Lilla Suss Uki vill ju bara ha dyr dryck så vi är lite skeptiska till hennes dryckintag. Därefter var vi båda så trötta av dagens eleganta utflykt att vi somnade tryggt för att vakna till nästa dag...

10 aug: Marbella & Ronda

2010-08-11T09:44:00.031+01:00

För att fira adoptionen av vår lilla Suss Uki så kostade vi på oss en frukostbuffé på hotellet. Vi vet hur ettåringar brukar vara så i all förälderlig anda så ställde vi Suss Uki mitt ute på hotellparkeringen i solen. Jag menar, kan hon bli rödare??

Därefter drog vi till Marbella. En bilfärd på drygt 30 min. Vi hade hört att the First Lady Obama var i krokarna... och eftersom vi är gamla bekanta så kunde det vara roligt att ta en fika me tanten. Men hon var inte kvar. Marbella hade dock kvar sin vita glamourösa charm och sitt lyxiga leverne. Precis vår stil, så vi sa åt Suss Uki att vänta på oss utanför ett hotell i 37-gradig värme, vilket hon gjorde. Hon är så lydig... inte undra att man är stolt förälder.

Marbella är sannerligen lite finare, lite bättre än andra turist-oaser här på solkusten. Detta insåg vi genast när vi flera gånger såg exotiska damer som uppenbarligen hade svårt att välja handväska... så varför inte ta med alla?? Very high fashion indeed. Ta ta...

Man gör ju inte blommorna rättvisa riktigt om inte rosorna finns mitt bland dom, så därför gjorde vi en kort uppvisning i rabatten...

Doña Conchas inredningsbutik såg vi när vi hade fått nog av allt glitter och all flärd. Hon ska bara veta att hon är på mångas läppar i upprört tillstånd... concha su ****!

Nu hämtade vi upp Suss Uki och styrde mot Ronda. En stad inåt landet, vilket tog ca 45-60 min att färdas till. Vägen dit var allt annat än rak... men utsikten var unik och så posh (ord som i det närmast beskriver de spanska bilförarna också... men med en annan innebörd!).

Väl framme i Ronda, en väldigt pittoresk stad i kolonial stil som är beläget på en platå, så var det dags för lilla Suss Uki att vila. Rastlösa som vi blev så smög vi en runda och lämnade henne kvar bakom ett litet snuskigt hotell.

Rondas trädgårdsterrass är ett måste för alla rosor med gröna fingrar. Och det var ytterst påpassligt att vi då råkade passera den, så vi tog en runda. Criz blev alldeles till sig av spansk patriotism att han spontanposserade intill en elegant staty... olé!

Ja, och jag ville ju så klart inte vara sämre.

Vi passerade en väldans fin kyrka också, men eftersom det inte var söndag så var det ytterst okristligt att gå in. Dessutom hade vi ju inget att bikta oss för heller, så det gjorde ju inte saken mer aktuell precis...

Eftersom Ronda ligger beläget på en platå så var utsikten fenomenal... nästan som att få svindel. Utsökt...

Ytterligare en kyrka... som Malena Ernman skulle säga: "Neeej, neeej..." Men fin var den minsann... på utsidan. Och varmt så in i helskotta var det också. Värmen här i Ronda var annorlunda än den i Marbella. Här kände man, eftersom man var på en hög platå i bergen, att solen brände mycket mer... Snart dags för en måltid eller nåt svalkande i skuggan.

Criz ville sörpla vatten här, men jag påminde honom att det var en fontän och att det inte var sådär vidare anständigt att uppföra sig så... så vi gick vidare.

Detta är Rondas kanske mest kända attribut - bron över ravinen som delar staden i två delar. En mycket mäktig utsikt som få saker slår...

Ja, nu var det dags att sätta sig ner efter en otroligt lång promenad i en hetta som kändes som den värsta hittills. På torget där vi fick syn på en kyrka slog vi oss ner. Det var en restaurang som såg tilltalade ut. Men ack va vi blev lurade... Vi tog en meny av vad vi trodde var goda maträtter. Vi båda valde varsin spansk kall gazpacho. Vi såg framför oss i fantasin hur kyparen kom ut med varsin krämigt god gazpacho med noga finhackade grönsaker som hör till. Istället fick vi in varsin blaskig gazpacho som han säkert hade sprungit in och handlat på närmsta snabbköp. Ölen fick vi i varsitt avlångt snapsglas och den var uppdrucken snabbare än vi hann blinka. Kanske förångades den, vi är i dagsläget inte säkra.

Mysteriet fortsatte inne på restaurangen och definitivt inne i köket. För även om kyparen inte verkade precis ha bråttom, så hade nog kocken fanimej det. När väl kyparen hittade tillbaka till vårt bord (som för övrigt var den enda, vilket vi borde ha tagit som en varning) så hamnade denna oerhört gastronomiska kreation framför mig. Jag lyfte på flera av de torra stripsen, men hittade inte nåt som såg ut som skördade grönsaker... inte ens ett pollenkorn. Kycklingen var kryddfattig och orsakade ingen revolt bland smaklökarna, som tycktes vara lika döda som köttbiten själv. Jag letade efter salt och peppar, men självfallet var det lika närvarande som grönsakerna...

Den fantasifulla tallriken som Criz fick in såg ut som nåt som precis hade hällts upp på McDonald's... det enda som lös upp tallriken var de facto att han hade fått en citronhalva (nja, inte riktigt en halva). Lök... förlåt, bläckfiskringarna hade lite smak som en gång påminde om ett tillstånd i havet vi badade i härom dagen... eller så var det nåt smakämne av sorten E324. Varken Criz eller jag kunde käka upp stripsen för då hade vi nog dött av uttorkning eftersom de skulle sno åt sig vätskebalansen i kroppen, så vi lämnade potatisfragmenten åt sitt öde. Jag bad Criz att ge det till duvan som sprang runt bordet, varpå Criz med största medlidande frågade mig "Vad har duvan gjort för att förtjäna det??" Så sant så.

Ja, vi får ju inte glömma sensationen på bordet. En majonäsflaska och en no-name ketchupflaska. Man blir ju tagen av den finfina servicen. Vi kunde inte hjälpa det men kyparen såg verkligen ut som att han ville man skulle gå därifrån. Ungefär som "Hej, va gör du här??"

Nä, vi lämnade stripsen för att övergå till desserten. Vi höll andan när vi båda beställde in persika med sirapsås. Va skulle han komma ut med härnäst?

Jo, detta. Helt och hållet från burken han fick med sig från snabbköpet. Att vi inte själva fick öppna burken och äta upp innehållet med sked var en gåta ända in i dessa timmar. Ja, just det... sirapen såg vi inte till. Heller.

Ett par andra gäster slog sig ner, men såg inte våra ledsna ansikten vi så generöst gav dem. Deras förlust. Vi hyste största ömkan. Må deras själar vila i frid (ja, för vi är bannemej säkra på att deras smaklökar skulle få vila ut)...

Vi lämnade kvar dessert och bad om att få notan (högst motvilligt). Den kom. Så småningom. Och vi gick. Fortare än kvickt. Resumé: Besök inte restaurangen "El capricho" i Ronda.

På vägen från Ronda, som totalt sett (förutom matupplevelsen) var en mycket lyckad upplevelse, så tog vi ett foto med en helt enastående utsikt från bergen. Solen höll på att gå ner och nu gällde det att hinna hem innan allt var nattsvart. Vi kan bara rikta ett RIKTIGT STORT TACK till Marja som rekommenderade oss Ronda!

Väl tillbaka på hotellet avrundade vi med ett par drinkar som vi själva blandade. Sen blev det kudden. Morgondagen skulle också bjuda på utflykt...

Signing out for now! / E

10 aug: Bebisen

2010-08-10T10:23:00.005+01:00

Klockan var 09:54 gick adoptionen genom. Vår nya 12-månader gamla bebis. Vid tillfället i fråga vägde den ca 350000000 gram och är urpsprungligen från Asien. Det gick inte att ta miste på den oerhörda glädjen. Jag hade gjort mig extra fin denna morgon. En och annan tår föll nedför min lätt solbrända kind.

Jepp, där är bebisen. Stor för sin ålder. Vi fick aldrig veta hur många som adopterat henne innan oss, men det gjorde detsamma. Hon är bara vår... vååår, våååååååååååår. Vår lilla Suss Uki Swift. Vi lät henne behålla mellannamnet så att hon ständigt påminns om hennes asiatiska rötter.

... och nu jävlar. Nu väntar galenskaperna i nästkommande 48 timmar... road rage, svordomar, tut(t)ande och (sw)viftande. Jag ska lära henne allt! Hon ska allt bli en fin flicka, så det så!

9 aug: Down Town

2010-08-09T21:03:00.015+01:00

Idag vakande vi tidigt för att inleda vår biljakt (hitta biluthyrning). På vägen ut infann sig ett sånt där Kodak-moment, så jag var ju minsann tvungen att plåta utsikten från hotellpassagen intill entrén. Inget av de där skadedjuren (kattskrällena) syntes till idag... thank God.

Överallt vi gick för att hitta biluthyrning gav inga resultat. Vi insåg ju rätt snabbt att vi borde ha bokat bil redan efter nån dag efter vår ankomst. Men, men... nu var det bara att gilla läget. Till slut (efter många gators letande och många timmars strövande) hittade vi ett ställe som erbjöd oss att lämna och hämta hyrbil på vårt hotell. Perfekt. Vi slog till. Det kan ju inte bli mer perfekt. Vi la handpenning på kärran och gick därifrån lättade. Bilen levereras imorrn kl 09:45 (usch, va okristligt tidigt!).

Vi tog tillfället i akt och drog me oss badmadrasserna och la oss och plaskade i vattnet i 1½ timme. Vi plaskade ut till en boj några 50 meter ut i vattnet och band fast madrasserna där. Sen somnade vi om på varsin madrass och behövde inte oroa oss för att driva in mot land, störas av skrikiga folk, få sand upp dit solskenet inte lyser eller en plaskig handduk. Allt sånt e passé om man bara har badkläder och en badmadrass samt en vattenflaska. Damn, we're smart!

Vi fortsatte vår stadsvandring med att utforska nya gator och nya områden och lyckades ta oss ända ut till ytterstadskanten och tillbaka till fots. På vägen tillbaka satte vi oss ner för att käka lite. Vi beställde varsin mojito till en väldans bra pris.

Sablars, va mojiton var lättdrucken... den fuktade ju bara upp halsen, så vi var ju tvungna att skölja ner den första mojiton med en andra. Lustigt att personalen bad att få tillbaka glasen innan de kunde ge oss en andra, men hade inga fler glas... så hade de ju inga fler glas. Nåja, inga problem...

Även den andra mojiton var lika lättdrucken som den första, trots att vi käkade en spansk soppa med en grillad färsk fisk...

Jag var ju lite bedrövad över vissa i sällskapets reaktion på drycken...

... men efter några minuter kvicknade Criz till igen. Om denna plötsliga power-siesta hade något att göra med alkoholen i mojiton förtäljer inte historien.

På vägen tillbaka knäböjde jag lojalt och patriotiskt till Skånes flagga som prydde en fasad så fint. Nu blev jag extra glad.

Och nu är det minsann dags att bege sig ut igen i nattlivet för att avrunda dagen med en drink eller två. Det kan ju bli tre också ;)

Signing out for now! / E

8 aug: Siesta Sunday

2010-08-08T20:23:00.012+01:00

Ja, söndagen är ju Herrens vilodag... så vi tog ju det självfallet rätt lugnt kvällen innan. Vi är ju trots allt fromma katoliker bägge två. Tyvärr hittade vi inte till en kyrka i tid till gudtjänsten så vi beslöt oss för att dra på en lång promenad med sikte att hitta en biluthyrning. Lättare sagt än gjort. En söndag i Spanien är som en heldags siesta. Med andra ord: lika livligt som i en skokartong. Vi trodde inte det var möjligt, men vi hittade fanimej en trappa som slog "helvetestrappan" nära vårt hotell. Shit, man trodde man hade sprungit Mälaren runt när man var färdig me den... för Criz insisterade ju självfallet att vi skulle pinna uppför den. Väl uppe insåg vi ju (igen) att där fanns en hiss. Vi måste börja titta oss omkring varje trappsteg nästa gång. Det börjar bli favoriter i repris...

... men utsikten från översta trappsteget var ju kanon. Tyvärr var de höga vågorna framme i dag igen, så vi kunde ju inte ligga på badmadrasserna och plaska runt.

Åh, nej... gudtjänsten var över innan vi hittade hit. Så vi knäböjde och gjorde korstecken utanför och förevigade Herrens boning i det fina vädret... amen!

Efter en lång promenix hittade vi ett litet pittoreskt torg intill den annars så folktäta huvudgatan. Men idag var det minsann inte mycket rörelse. Är verkligen spanjorerna så saliga? En del kvällar har jag sett motsatsen, men det ska jag nog inte skriva i bloggen... så det så!

Det finns väldigt fina gränder. Tyvärr varken handikapps- eller bakis-vänliga pga alla kanter och nivåskillnader.

Efter en herrans (ja, dagen till ära) lång promenad så satte vi oss ner på ett hak intill promenadstråket för att beställa in nåt lätt och snabbt: Varsin öl och varsin räkcocktail. Ölen tog slut i det varma vädret...

... och efter en halvtimmes väntan på räkcocktailen så var alla droppar dyrbara så vi tömde glasen ordentligt. Inget fick gå till spillo...

... och efter totalt 45 minuter undrade vi om kyparen hade skuttat ner i jollen för att fiska upp nå'ra räkor. Väntan var påtaglig, tålamodet sinade...

... Olé! Äntligen... Den åkte snabbt ner och iväg for vi kort därefter. Underbemanningen var påtaglig då den ensamna kyparen sprang som en iller mellan borden. Påminde dock lite om serveringen i vagn 2, 1klass på X2000. Tur att vi inte beställde en varmrätt...

Sen tog vi tillflykten upp på hotellrummet för att ta en kalldusch för att sedan bege oss ner på stan igen i skymningen för att avrunda dagen med en drink. Det är så himla skönt att inte göra ett skit, utan bara ta dagen som den kommer och vila upp sig. Imorrn har vi bestämt oss för att jaga biluthyrning. Vi måste ju se lite omgivningar utanför Torremolinos. To be continued...

Signing out for now! / E

7 aug: Sangría-dagen

2010-08-08T19:56:00.011+01:00

Som vanligt vaknade vi utvilade och klara i skallen. Tacka vet jag Resorb, det funkar så bäst mot eventuella baksmällor. Idag var det stora Dagen - för ny skulle man testa att återigen bege sig till stranden för att sola. Min solbränna gjorde inte så värst ont, så efter en sedvanlig frukost med spansk tortilla så gick vi. Ledsamt nog lämnade vi badmadrasserna på balkongen och gick. På vägen köpte vi oss varsin vassmatta att ligga på. När vi kom ner till stranden så var det röd flagg. Nä, tyvärr hade inte socialismen segrat, utan det var på grund av de höga vågorna. Efter att ha torkat mina, för en stund av den röda flaggan, tårfyllda och rörda ögon rullade vi ut våra vassmattor och lapade sol i två timmar. Innan vi drog från stranden tog jag modet och kämpade tappert mot de höga vågorna. Fick några skrapsår på knät som tack.

Efter en förmiddag fylld av... ehm... absolut inget vettigt, tyckte vi att vi var väl värda en kanna Sangría. Det är inte ofta vi känner oss sådär utmattade som vi gjorde då. Tur att man får skämma bort sig själv.

Efter en siesta så plockade vi fram häftapparaten, silvertejpen och lite fogmassa för att göra oss vackra för utgång. Vi skulle ut och käka nåt litet för att sedan undersöka varifrån vi hörde nån ropa 'skål'. Sånt ska ju inte gå obemärkt förbi. På vägen uppför helvetestrappan var vi ju tvungna att ta några bilder med kameran. Ja, mestadels givetvis för att kolla både puls och mäta blodtryck innanvinkunde fortsätta. Trots vår 'nära-döden-upplevelse' som detta sablars spring uppför trappan bjuder på, så tyckte även vi att utsikten var fin...

Ja, dags för nästa livsuppehållande kontroll... f'låt, 'kamerabild' ska det vara. Åh, så fint... ... ... att vi fanimej snart var klara med helvetestrappan. Speciellt smickrande är det att man upptäckte en hiss bredvid när man klättrat i dessa trappsteg några gånger. Härefter var det dags för en och annan drink och lite bra musik... samt med en sen hemkomst.

6 aug: Sightseeing

2010-08-06T22:31:00.006+01:00

Ja, för att överhuvudtaget inte sova genom hela semestern måste man ju ha väckarklockan på... fall i fall. Idag behövdes inte det, eftersom jag vaknade 4 minuter innan. Jag avslöjar ändå inte vilket klockslag, så det så! Efter en spartansk, men ack så god, frukost som ni ser på bilden så var det så dags att bege sig ut. Vi hade redan bestämt att det inte skulle bli nån strand idag. Jag menar, det finns ju kvoter och regleringar på hur mycket valjakt som är tillåtet när man ligger där och plaskar som ett blötdjur i vågorna... Det riktiga skälet var ju egentligen att jag hade bränt mig på magen. Och eftersom det uppenbarligen inte hjälpte att ligga på magen (eftersom jag ändå lyckades med bedriften att bränna mig just där... igen), så blev det ingen strand. Det skulle ju va själva fan om jag ändå lyckades med det ändå. Historien förtäljer detta längre fram...

Ja, transportsystemet i Spanien är ju stundtals något föråldrad... men inget för mig. Man kom ju ingenvart...

Ja, här ser ni trapporna som ska hjälpa mig att komma i form... ofrivilligt. Bilden visar en bråkdel av alla sablars trappsteg. Det är lustigt hur man börjar flåsa som en asmatiker i ett rökrum och beklagar sig över sin dåliga kondis redan INNAN man ens tagit det där första klivet upp för det första trappsteget. Men att stövla ner - ja, det går minsann undan, ska ni veta!

Efter en lååång promenad in mot stan var det så dags att hitta tillbaka ut mot kusten igen och ner i riktning mot Marbella. Vi gick en bra bit för att lära känna våra omgivningar. Tyvärr kunde jag inte ha linne på mig (pga min solbränna och för att jag inte vill se ut som Hemköps kassler i nät), så det fick minsann bli en t-shirt. Grönt var dagens färg, som ni märker. We löve that!

Efter en glass och närmare 5-6 timmars promenad, begav vi oss tillbaka mot hotellet igen. Det är här underhållningen verkligen tog vid. Vi hittade en icke så fullt tilltalande restaurang i närheten av vårt hotell som vi gick upp till. Schyssta priser hade de minsann också. Det skulle visa sig vara en riktigt bra restaurang. Bra musik. Bra mat. Bra underhållning (i form av en papegoja precis bakom min rygg). Papegojans tjatade konstant samma mantra om och om igen - "esta bueno!" (översättning: "Det räcker nu"). När vi fick in maten så började han - "det är bra nu". När vi tog den första matbiten - "det är bra nu". När vi drack den första klunken öl - "det är bra nu". Framåt slutet av måltiden fann vi oss själva sitta där och fnittra som två skolflickor. Det hela var rätt komiskt faktiskt... men väl värt ett besök. Förrätt skaldjurssoppa (ett måste när man besöker Spanien) och till huvudrätt beställde vi våra första tapas (bl.a. spansk lagrad ost, köttbullar i mandelsås, creolsk chorizo, bläckfisksallad). För bara 26 € kunde vi käka förrätt och huvudrätt med dricka till. Underhållningen bjöd ju vår befjädrade lille vän på. "El Dorado", som restaurangen hette, får med största säkerhet ett besök av oss igen.

Nu är det dags att bege sig ut i nattlivet igen... ja, även detta högst ofrivilligt, som ni förstår ;)

Och har ni läst hit så tycker jag att ni kan paddla iväg en kommentar som vi läser när det är frukost imorrn.

Signing out for now! / E

5 aug: Havsliv & Paella

2010-08-06T12:43:00.002+01:00

Känns skönt att man vaknade sent idag. Ännu skönare att man i lugn och ro kunde greja sin egen frukost med alla saker vi redan hade köpt in. Däremot kändes det inte så himla attraktivt att magen fortfarande var öm och bränd. "Nåja, man kan ju sola ryggen idag", tänkte jag och vi kom överens om att släpa ner badmadrasserna och plaska runt. Med detta sagt så skred vi till verket. Vi käkade upp och spacklade den förfallna fasaden sen gårdagens lilla krogrunda.

Med badmadrasserna under armarna strosade vi ner till stranden. På vägen dit (de få meter) så ville jag, ganska fyndig som jag emellanåt är, lära mig läxan sen gårdagens plaskande som kännetecknades av ett sablars paddlande för att motverka vindens verkningar på vår position i vattnet. Jag sprang in i nåt litet kyffe och köpte en tvättlina.

När vi kom ner till stranden så råkade jag göra en liten pinsam uppvisning. Jag försökte hoppa på madrassen lite sådär atletiskt som Criz gjorde, men åstadkom nåt som närmast kunde liknas med valjakt vid Svalbard. Efter några minuter så kunde jag paddla ut och binda fast madrasserna i en boj för att inte driva in mot stranden igen. Därför slapp jag paddla som en trött valross.

Efter en och en halv timme drog vi upp igen (återigen med en inte alltför atletisk manöver från badmadrass till fötter). Allt för att märka att jag, trots att jag legat på magen, ändå lyckats med bedriften att just bränna - ja, just det - magen. Igen. Nä, typiskt.

Efter en vända uppe på hotellet drog vi ner igen och njöt av vår första Paella vid stranden. Gott!

Därefter blev det en liten siesta för att sedan råkna hamna ute i utelivet. Det som skulle vara en liten runda för att ta en drink, slutade med en hemkomst vid kl 04:00 efter flera Rom & Cola. Måste arbeta på disciplinen som ni förstår...

Signing off for now! / E

4 aug: La bella vida

2010-08-05T12:39:00.002+01:00

Efter vårt strandplaskande igår gick vi ner till strandpromenaden för att ta nåt litet att käka. Innan vi väl kom ner dit (det är ju visserligen bara 50 m dit, men med vår tidsuppfattning så tog det en liten tid, så insåg vi att klockan var rätt mycket. Vi beställde då både för- och huvudrätt och sköljde ner det med lite kall öl. Förrätten bestod av en klassisk andalusisk Gazpacho (kall och lätt kryddig tomatsoppa) med sina tillhörande grönsaker (well, Mommy always told me to eat my vegetables).

Sedan gick vi sakta tillbaka och blev vittne till en bilkrock (inget superallvarligt). Usch, det är nog det sista man vill ska hända på sin semester... ja, eller att komma hem och antingen är havande med trillingar eller nåt skit i trumpeten (oki, nu snackar jag dynga, tror jag).

Vi är ju rätt så fantastiska med att ta seden dit vi kommer så vi tog en liten siesta. Sedan var vi piggelin sådär lagom kl 22, så vi tog en dusch och pang - nu uppenbarade sig resultatet av dagens strandeskapad: Man kunde verkligen inte undgå att jag såg ut som ett övergångsställe. Magen hade fått en skön morotsfärgad nyans som dessutom bjöd på en svag brännande känsla. Don't you just löve that?

Vi blandade några drinkar (notera gärna pluralformen) på hotellrummet och lyssnade på lite svängig musik. Sen drog vi ut och gick och tog en svalkande Gin & Tonic som avlöstes av en öl. Sen fick jag för mig att dricka Cola (yep, I'm not what I used to be). Efter en sen kväll/natt begav vi oss tillbaka till hotellet och slocknade rätt snabbt. Jag med min huvudvärk (förstår inte vad som gick fel, då jag drack och drack för att förhindra uttorkning)...

Signing out for now! / E

4 aug: Playan

2010-08-04T15:49:00.002+01:00

Har precis kommit tillbaka från stranden där vi låg och plaskade i vattnet i 3 timmar.

Efter en god egenköpt frukost (från en livsmedelsaffär en bit härifrån) som bestod av mackor, kalkonskivor, ost, kaffe och yoghurt gick vi en tur till närmsta turistinformation för att fiska tag i kartor och foldrar om sevärdigheter. Därefter skulle vi förbereda oss för en vistelse på stranden.

På vägen från turistinformationen köpte vi oss varsin badmadrass, något som jag bestämt uttryckte redan innan vi kom ner hit. Criz var däremot ytterst skeptisk och försökte gång på gång hitta argument till varför vi inte skulle köpa madrasserna. Argumenten "de håller bara för 60 kg", "de kommer gå sönder", "va, ska vi blåsa upp dom också!?", "jag kommer få panik" och det bästa "näää" föll ett efter ett. Nä, de höll för våran vikt och de gick inte sönder. Nä, vi köpte redan uppblåsta madrasser och nä, han fick inte heller panik. Tvärtom blev han duktig på att paddla och susade fram genom vågorna stundtals. Och nu efter tre timmar liggandes på madrasserna i havet klev vi upp. Och ja, lite solbrända är vi. Så lite att jag befarar att Criz snart (precis som på Palma först gången) kommer se ut som en kräfta och jag återfår min slående likhet med Crusty the Clown i Simpsons med en lysande näsa. Detta trots att vi köpte solspray och använde den. Nåja, det återstår att se.

Nu sitter jag på balkongen och vi ska dra ner till strandpromenaden för att dricka varsin öl och käka nåt.

Signing out for now! / E

3 aug: Hola Málaga!

2010-08-03T16:54:00.002+01:00

Hääääj! Efter en bra resa och lite väl mycket luftgropar så landade vi och hittade lokaltåget ganska enkelt som tog oss till Torremolinos, där vi har hyrt en lägenhetsstudio.

Väl framme så gick vi ner till stranden och hittade stället relativt enkelt. Promenaden ner var ju allt annat än handikappavänligt då Spanska Trappan i Rom verkar vara småpotatis jämfört med Torremolinos många gränder ner till strandstråket. Inte bara negativt: Några dagar här så är nog några kilo borta... Vi har en schysst utsikt ut mot stranden. Ska bli riktigt najs. Nu ska man ut i krokarna och käka nåt gott och ta sin första spanska öl... Over and out for now!

3 aug: Take off to Málaga

2010-08-03T16:45:00.002+01:00

Ja, då var man äntligen på väg. Efter några få timmars sovande tog vi gamla Betsy och körde mot Stockholm Skavsta flygplats. Criz hade som vanligt lite resfeber.

Jag parkerade bilen och därefter var det språng till incheckningen, som jag fick för mig stängde 5 min innan vi ställde bilen. Väl framme kunde vi konstatera att så inte var fallet. Vi pustade ut och kunde lungt checka in.

Boardingen på flyget gick supersnabbt, incheckningspersonalen tittade inte ens på boardingkorten. Väl på planet kom därför resultatet som ett brev på posten: Alla fick visa boardingkorten från sina platser, vilket försenade oss med ca 45 min.

Därefter läste jag säkerhetsinstruktionerna som ni ser på bilden. Jag blev bedrövad. Djupt bedrövad av vad jag såg: No glasses, no teeth, no bling-bling and... no high heels! I have no dignity left. What's left of me now? Where's the exit??

Sista arbetspasset innan semestern

2010-07-23T10:17:00.001+01:00

Ja, då var det dags för sista arbetspasset innan semestern. Ska bli så skönt att sedan hänga in uniformen längst in i garderoben och inte ens tänka på den.

Dagen börjar lite konstigt, då plattformsskyltningen skyltar avgång om 1 min när klockan är 11:10 och vi har en avgångstid kl 11:14. Är det ett tecken på nåt illavarslande, tro?

Säg hej till Oscar!

2010-07-14T21:24:00.001+01:00

Jag är väl inte direkt känd för att ha gröna fingrar, men idag på min lediga dag fick Plantagen besök av mig och Criz. Gick därifrån 500 kr fattigare och en hel drös växter rikare. Har lekt trädgårdsmästare idag och planterat blommor i balkonglådor. Snacka om vuxenpoäng.

På vägen ut gjordes ett impulsköp. En köttätande växt. Man vill ju tro att plantan är intelligent, åtminstone lika intelligent som de flugor som den sägs käka. Vilket namn ger man en planta som associeras med glupsk aptit, livnär sig på vad som flyger förbi och i övrigt flytande föda, invärtes behåring och kostar 59,90 kronor? Svaret låg närmare än vi trodde. Plantan fick heta Oscar. Säg hej till honom. Häääääj!

Motherland

2010-06-23T19:16:00.001+01:00

Tänk va skönt det är att vara i Motherland under sin lediga dag.
Ingen dator eller nåt. Väldigt frigörande. Värdinnan Gääääbi
gjorde intryck och alla tänkbara ansträngningar för att man skulle
ha det behagligt.

Biografins ABC

2010-06-08T06:43:00.000+01:00

Ja, nu vet ni det. Härligt hur mode, lösaktighet, moral, religion och
geografi kopplas samman. Svårt att överträffa ayatollahns vishet,
that's for sure. Undrar hur orkaner egentligen blir till...

En vanlig dag på jobbet...

2010-06-04T17:24:00.000+01:00

Ja, jag säger ju det. Jag står fortfarande och väntar på tåg 459.
Och alla tåg ska tydligen avgå kl 18:20. Kan bli knepigt att hitta
spår till allihopa. Orsak: arbetsplatsolycka för järnvägsarbetare...

PS: Kan också bli knepigt att upprätthålla arbetstidsreglerna om 5
timmar för att sedan ha rast... Får se hur det går.

Söndagssyssla

2010-05-30T19:11:00.000+01:00

Jepp, dags att vara flitig. Nu jävlar ska det bli rent hemma. Så det
så!

Efter 1 vecka på Facebook...

2010-04-19T09:30:00.003+01:00

Nja, jag måste verkligen få medge att det var omvälvande för mig att ens överhuvudtaget ta steget och gå med i Facebook. Efter många års hårdnackat motstånd, kände jag att jag åtminstone borde prova det innan jag fördömer det helt. Sagt och gjort, för jag gick med och redan efter en hel dag raderade jag mail som aldrig förr i min mailbox (det tog ju en tid innan jag förstod att man kunde ändra det under Inställningar och sen tog det ju självfallet mer tid att förstå hur jag kom in under Inställningar). Jag ska försöka mig på att göra en liten utvärdering av Facebook efter drygt en veckas användande:

Beroende eller bara tidsfördriv?
Alla kan nog hålla med om att när man väl har skapat en profil på Facebook så är man, i mer eller mindre grad, inne på Facebook än tidigare. Det säger ju sig självt. Det kusliga är faktiskt att man inte tänker på hur mycket tid man tillägnar Facebook när man väl är inne i forumet regelbundet. Och när är det fråga om ett beroende? Var går gränsen? När man har glömt att gå ut med hunden, glömt en födelsedag eller suttit i flera timmar och tappat tidsuppfattningen? Oavsett så kan ett sådant, ofta omedvetet, beteende komma krypande utan att man ens tänker på det. Fundera på det och säg mig om det jag skriver om saknar saklig grund.

Rätten till integritet och definitionen av densamma
Man kanske heller inte tänker på sin personliga integritet och var dessa gränser går i förhållande till vad som visas (medvetet såväl som omedvetet) på Facebook. En del grejer får man inte ens välja bort på Facebook för vad som ska visas. Nånstans måste väl ändå varje enskild få ha rätten att själv få definiera vad som menas med integritet och vad som bör, får och/eller ska visas publikt på forumet. Det komplicerade med forumet är när foton laddas upp som innehåller andra personer som inte får chansen att först godkänna fotots publicering i sin helhet eller möjlighet att godkänna att bli taggad (dvs att ens namn framgår på foton). Hela tiden är det frågan om att i ett senare skede aktivt välja bort att bli taggad, men aldrig att aktivt välja sånt innan det förekommer. Och när väl ett foto är uppladdat på forumet så ger man Facebook rätten att använda det, såvida man inte tar bort sitt konto eller bilder. Till saken hör att man inte kan ta bort sitt konto när man väl har skapat en profil, utan man kan bara inaktivera sitt konto (dvs göra det vilande). Man kan visserligen ta bort bilder, men de sparas ju ändå av vad som framgår i användarvillkoren. Så hur man än gör så landar man ändå på en ruta där Facebook till sist har rätten över informationen man lägger eller en gång har lagt upp.

Ett fantastiskt socialt verktyg
Jag håller nog med om att Facebook är ett fantastiskt verktyg att hålla kontakten med sina nära och kära. Det är ett ypperligt komplement till telefonen utan tvekan. En nackdel är att man kan känna att man fullkomligt översvämmas av vänskapsförfrågningar redan efter en dag eller två. Även från personer som man normalt kanske inte har kontakt med i sin vardag. Detta är så klart både till för- och nackdel. Man kan ju för all del återuppta en kontakt och bli mer vän än förut, men man kan ju likaväl bara acceptera en sådan vänskapsförfrågan bara för att spara personen på sin lista och sedan inget mer. Vad är då vitsen med en sådan godkänd vänskapsförfrågan? Men att få möjligheten att skapa sig en vänskapslista över nära och kära är förmodligen det mest positiva med Facebook. Det underlättar att hålla kontakten, om än bara i skrift, med sina nära och kära. För mig så kan man aldrig riktigt ersätta ett personligt telefonsamtal eller ett personligt besök med Facebooks funktioner. Nackdelen med Facebook är även att man fullkomligt dränks i den information om vad ens nära och kära säger och gör bl.a. till varandra och alla möjliga onlinespelsinviter och förfrågningar om alla möjliga saker man får. Helt vansinnigt, om man frågar mig!

Användarvillkoren och Facebooks tvivelaktiga juridiska rätt
Har idag suttit och läst genom användarvillkoren mer detaljerat än förut (för inte har väl någon stannat upp och lusläst villkoren innan man godkänner dom?). Det man gör när man godkänner villkoren är att man ger Facebook rätten att använda material och information om dig som du själv eller någon annan laddar upp. Och även när information och material tas bort så sparas ändå detta material under rimlig tid. Din personliga information godkänner du att USA sparar och arkiverar för ändamål. Och med facit i hand så är väl inte direkt USA känd för att värna om medborgerliga rättigheter i "Kriget mot terrorismens" efterdyningar. Du godkänner även din underkastelse till att en domstol utomlands har den juridiska rätten att processa ärenden som har med villkoren att göra. Utan att göra några värderingar i rättsfall, så förbehåller sig likaså Facebook rätten till att för evigt döma vissa personer i evighet till ett brott de funnits skyldiga till. Naturligtvis för att exkludera personer för att skapa en profil på Facebook, vilket kan tyckas vara en liten sak. Detta oavsett om personen ifråga dömts och rehabiliterats. Fundera på om du tycker att detta verkligen är rätt.

Detta var mitt eget sätt att snabbt och amatörmässigt göra en utvärdering av min vistelse på Facebook. Det finns fördelar med Facebook, men också nackdelar som man måste väga mot varandra. Jag får se hur jag själv kommer göra med mitt användande av Facebook.

GB-glädje

2010-04-18T16:26:00.000+01:00

I veckan mötte jag GB. En kille som ser likadan ut nu som för 25 år
sedan. Precis som då var han i veckan lika glad som alltid. Och under
årens lopp har han gjort många barn glada. Det har aldrig slagit mig
förrän nu när jag såg honom att han alltid har varit ensam, men
alltid lika glad och satt barnens glädje först. Men nu var han inte
ensam. Han ar skaffat sig en livskamrat, vilket gjorde mig jätteglad.
Och det gjorde min dag...

Jaha...

2010-04-13T22:51:00.000+01:00

... jag säger då det.

Vad har jag gjort!!?

2010-04-12T22:58:00.004+01:00

Klockan 23:54 var ögonblicket då jag kritiskt upprättade en profil på Facebook efter många års hårdnackat motstånd och vägran. Jag förblir i grunden djupt skeptisk till Facebook, mest utifrån Facebooks användarvillkor som hittas här. Jag ger det en chans under en kort utvärderingstid för att se hur det avlöper.

Alltså, den korta versionen lyder:
-Vad har jag gjort!!?

Krigsbrott?

2010-04-06T22:51:00.008+01:00

Året var 2007 och platsen för scenariot var Irak. Minst tolv civila sköts ihjäl och flera barn skadades i en flygburen USA-attack. Enligt militärens egen utredning av händelsen så hävdade man att inga fel hade begåtts. Wikileaks har nu publicerat tidigare hemligstämplat material som påvisar den raka motsatsen, där två av de skadade i själva verket var journalister. Är det såhär man ska vinna folks förtroende, såsom USA:s nya doktrin vid tidpunkten löd? Och jag kan inte annat än att tycka så oerhört synd och känna det största av medlidande för soldaterna som genomför attacken då det tydligt uppvisar en bristande respekt för liv. Det är fullkomligt under all värdighet. Se efter själv...

Sapeando...

2010-04-03T20:20:00.003+01:00

Mira, quien está sapeando. Te pillé, Moni! Te pillé!

Frukost utomhus!

2010-04-03T12:54:00.000+01:00

Årets första frukost utomhus. Äggmackor med räkor ute i solskenet
på en balkong dit vinden inte når...

Malmö, here we comeback!

2010-03-19T19:07:00.000+01:00

Nu så sitter vi på planet och ska flyga ner till Köpenhamn och
vidare till Malmö. Det ska bli så skönt att komma bort lite. Ser
fram emot att se lite nära och kära. Tjo!

En glad dag på firman!

2010-02-18T15:26:00.000+01:00

Oj, vad man kan vara glad på jobbet. Det är ju inte så vanligt som
man skulle vilja, men nu ska jag hem o fira. Fira förändringar på
jobbet. Kanske bli full rentav. Skål!

31 jan: Touchdown Europe!

2010-02-05T17:51:00.001+01:00

Efter drygt 11 timmars flygresa över Atlanten återstod det bara
någon halvtimme innan vi skulle landa på Madrids flyplats Barajas.

Jag önskar att flygresan varit toppen, men så var det inte direkt. En
kille på samma rad som vi snarkade tamejfan hela resan! Trots att vi
hade på oss hörlurar så hördes han långa vägar. Förutom det så
var det en förträfflig resa med väldigt god servicenivå. Över
Amazonas flög vi mellan lokala åskoväder som emellanåt lyste upp
den mörka omgivningen utanför planet. För att ytterligare fördriva
tiden hade vi kollat på humoristiska tv-serier. Inte för att vi
heller fick speciellt mycket sömn, men två-tre timmar lyckades vi
sova på sin höjd...

30 jan: Adios querido Peru!

2010-02-04T01:10:00.000+01:00

Timmen var slagen. Efter ett tungt farväl till hela släkten var det
dags att dra sig till flygplatsen. Min kusin Rafo var vänlig att vara
chaufför. Vi var ute i väldigt god tid för att inte återuppleva
gamla minnen då jag missade mitt flyg hem till Sverige. Men det var
förr.

Vi tog farväl till Rafo, hans fru Mariela och dottern Nicole som även
hängde med. Nu var det dags. Vi checkade in våra väskor och vi gick
genom både säkerhetskontroll och platsen där vi betalade
flygplatsavgiften. Efter ett bra tag på flygplatsen boardade vi vårt
LAN-flyg. Vi såg fram emot flygturen med LAN eftersom vi båda blev
imponerade över standarden och servicen på rutten Santiago-Lima. Och
våra förhoppningar slog in. Det var ett sant nöje. Varje säte hade
sin egen touch screen-monitor med ett stort utval av långfilmer,
serier, dokumentärer m.m samt spel. Något försenad lyfte planet
exakt kl 20:25. Jag måste medge att jag var lite smått ledsen när
Lima lyste upp tillvaron och försvann i horisonten när Anderna tog
vid. Resan var påbörjad och med det 11 timmars flygresa innan vi
skulle nå Madrid...

26-29: Tutti Frutti de Peru!

2010-01-30T19:58:00.021+01:00

Just nu är timmarna i Peru räknade. Om ca 2½ timme bär det slutligen av till flygplatsen för att börja den långa resan tillbaka med mellanlandning i Madrid och sedan i London innan vi åter är i iskalla Stockholm. Naturligtvis så skiner solen i Lima just idag när det är dags för oss att åka hem. Precis såsom solen sken i Santiago när det var dags för mig att åka till Peru. Typiskt!

De sista dagarna har jag försökt efter bästa förmåga att leka guide till Criz som aldrig har varit i Lima eller i Peru för den delen. Vårt projekt att åka till Machu Picchu blev ju som sagt inställt efter att området deklarerats som katastrofområde av den peruanska regeringen där spöregn med jordskred har orsakat avbrott i både väg- och järnvägstrafik med tusentals strandsatta turister. Fyra personer har dessutom fallit offer för ett av de värsta oväder som drabbat regionen. Lika bra att göra det bästa av situationen och kolla runt i Lima. Naturligtvis ville vädrets makter inte att jag eller vi skulle åka till Machu Picchu... man undrar ju så klart vilken svart magi som ligger bakom dessa slumper. Jag slår vad att det är Farshid som ligger bakom detta ondskefulla verk, när hans bolivianska krypskyttar svek honom. Hehe...

Jag och Martti drog ut under lördagen den 23 januari för att kolla in nattlivet i Limas stadsdel Miraflores. Vi drog till ett schysst och avslappnat ställe som spelade kreolsk livemusik och som hade fri bar. Inte undra på att jag vaknade dagen därpå med skallebank efter att ha mixat Pisco Sour, öl, mangodrink, Piña Colada och Rom & Cola. Inte att rekommendera... men kvällen blev lyckad. Marttis gode vän svängde förbi och gjorde oss sällskap.

Söndagen den 24 januari firade vi min fasters mans födelsedag. En herrans massa kusiner (som syns på bilden) trillade över tillsammans med övrig släkt. Dans, öl och trevlig stämning utgjorde kvällen som även den blev lyckad.

Min oerhört snälla kusin Rafo med sonen Diego samt familj som bjöd över mig på en trevlig kväll den 25 januari. Vi pratade gamla minnen och kvällen rörde mig djupt. Ett minne för livet. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag kommer sakna Rafo med familj.

Här ser vi en bild på kvällen när vi firade min fasters mans (tio Carlos) födelsedag. Kvällens dansdrottning är min faster Rita som syns till höger på bild. Det finns ingen som henne.

Sista kvällen i Peru ägde rum den 29 januari i Rafos lägenhet tvärs över gatan. Återigen samlades en herrans många kusiner samt min kusins son för att dricka öl och prata. Under kvällen kunde jag inte låta bli att tänka på hur sorglig morgondagen skulle bli. Criz trivdes också med mina kusiner.

Min kusin Rafos son Diego som till min stora förvåning gillar Cinzano. Men det är klart... ska det drickas alkohol så ska det börjas tidigt. Diego är för härlig... Han vann över mig för övrigt när vi spelade Nintendo Wii och spelet "Mario Kart"...

Under den sista kvällen den 29 januari hemma hos kusin Rafo käkade vi "Pollo a la brasa" som är en peruansk variant av grillad kyckling med typiskt peruanska dressingar samt med Inca Kola (peruansk inhemsk colaläsk som slår ut Coca Cola). En fröjd fr smaklökarna, vill jag lova!

Min kusin Rafo bjöd mig på den goda peruanska ölen Cusqueña (varianten på bilden är gjord av vete). Väldigt god, men förrädisk om man inte tar det varsamt. Rafo jobbar för övrigt som öldistributör... en dröm för många ölfanatiker!

Mitt emot torget i stadsdelen Miraflores drack vi Milkshake med smak av Lúcuma, en gammal peruansk frukt som härstammar från Incatiden. Finns ej hos oss på Nordpolen... tyvärr.

Ceviche av fisk med Inca Cola som dryck. Oslagbart för smaklökarna!

Ja, här ser vi även mig drickandes milkshake av Lúcuma. Mums!

Kyrkan mitt emot Miraflorestorget. En vacker syn både natt och dag.

Torsdagen den 28 januari drog jag och Criz ut och drog en pubrunda. Förfesten blev dessa! Bra för magen.

Färsk mango och papaya är oslagbart att käka en varm dag.

Jag och Criz drog även till Larco Mar, ett nöjesområde intill havet. Efteråt drog vi till marknaden Polvos Azules. Försäljarna hoppade på oss som flugor, vilket inte Criz riktigt var van vid...

25 jan: Paranormal aktivitet?

2010-01-26T21:15:00.004+01:00

Efter att jag och min kusin Jorge besökte en annan kusin som råkat ut för en bilolycka så kom vi hem och skulle kolla på filmen "Paranormal Activity". Filmen sattes på och när spänningen steg så ringde det på dörren. Jag ryckte till av rädsla och kunde fortsätta att se filmen ett ögonblick senare. No big deal.

När spänningen återigen steg så knakade fogarna på huset och blomsterbuketten i fönstret rasslade till i cirka 15 sekunder. Min kusin utbrast "Jordskalv!" och stängde genast av filmen och vi samlade allihopa i huset för att springa ner och ställa oss på gatan i väntan på ytterligare skalv. Oerfaren som jag är i dessa situationer så hade både min puls och hjärtat som redan befann sig i halsgropen tagit mig till utgången fortare än ljuset. Men inget hände. Faran blåstes av och vi gick upp igen för att fortsätta titta på filmen. Pulsen hade lugnat sig tillfälligt men jag var fortfarande på alerten om något ovanligt skulle hända. Måste få säga att det var väldigt obehagligt att återigen efter många år få vara med om ett jordskalv. Man är ju van att marken under ens fötter är det stadigaste som finns. Men när inte ens marken undertill är stadig och har nog med kraft att kunna rasera byggnader och släcka liv, då inser man att man genast är bra liten i en stor värld full med krafter som man inte kan begripa.

Efteråt visade det sig att ett kraftigt jordskalv på 5,9 på Richterskalan hade skakat om norra Peru. Det var det som även kändes av i Lima.

25 jan: Inget Machu Picchu!

2010-01-26T19:47:00.003+01:00

Ja, planen var att vi skulle dra till Machu Picchu, men så blir inte fallet. Undantagstillstånd råder och flera tusen turister sitter fast på järnvägsstationen, hotell och flera bussar mitt på vägen. Både vägar och järnnvägsförbindelser har brutits och hjälpinsatser pågår för fullt. DN.se rapporterar likväl som SVT om läget...

Vi fick därför ställa in vår plan att resa till Cuzco och vidare till Machu Picchu. Istället så kommer Criz till Lima imorgon kväll och stannar här under några dagar för att bekanta sig med omgivningen och resten av sällskapet är kvar i Chile. Det meddelade han bl.a. igår när han ringde. Nästa gång får planeringen bli bättre för då måste Machu Picchu besökas.

Nåväl, det ska bli skoj att få visa Criz runt i Lima... inte för att jag är en toppenguide precis. Men pyttelite kan jag.

Perus goda smaker

2010-01-26T16:21:00.001+01:00

Det är nästan så att jag hade glömt det, men nu när jag är här
så kommer minnena tillbaka av ett land med så otroligt mycket
variationer när det gäller frukt och grönt. Maten är otroligt
smakrik och man kan då förstå varför man äter så många gånger
om dagen som man gör här.

Advokadon är stor som en honungsmelon här och mangon är också den
både godare och större än de små fjantiga frukterna som når oss
på Nordpolen. Majs kommer också den i flera olika färger. Den svarta
majsen som kan ses på bilden används till både juice, saft, starkare
brygder och efterrätter. Vad jag har saknat Perus goda smaker!

20 jan: Adiós Chile - Hola Perú!

2010-01-24T00:17:00.008+01:00

Precis som allt annat hade även min vistelse i Chile nu nått sitt slut. För att vara ärlig har jag bävat för denna dag faktiskt samma dag som jag köpte biljetten. Trots att det verkade långt fram då, så visste jag att det skulle vara inom en nära framtid. Och nu hade dagen kommit. De senaste dagarna har jag ofta sorgset tänkt på dagen jag skulle fara iväg. Det var drygt 3 år sedan jag senast såg min mamma Glorita. Hur länge ska det nu dröja till nästa gång?

Som vanligt... eller som seden är här i Chile, så väntade jag tills det var 1½ timme kvar innan avfärd med att packa väskan... mestadels för att jag väntade på att tvätten skulle torka i det 35 gradiga solskenet. Men eftersom jag har erfarenhet av sista-minuten-packning så gick även denna bra.

Bara nån dag innan såg verkligheten ut såhär. En glad och trevlig stund när vi alla spelade UNO och drack lite Pisco Sour. Såhär kommer jag minnas mamma Glorita tills nästa gång vi ses. Bilfärden tog drygt 45 minuter till flygplatsen och jag var så in i bombens nervös för att jag skulle missa flyget som jag hade jagat så frenetiskt efter. Men jag prioriterades i kön och fick gå före.

Efter ett sorgset farväl med många tårar gick jag genom entrén till säkerhetskontrollen. Minuterna innan jag hade gått genom kontrollen passade jag på att ta ett allra sista foto av mamma Glorita som på bilden ovan står i mitten, ovanför ungarna. Det hela kändes tungt. Jag vet med säkerhet att jag med denna avresa lämnar en del av mig själv i Chile. Med lika stor säkerhet vet jag att jag snart kommer tillbaka. Denna gång kommer det inte dröja nästan 7 år, eftersom jag var där 2003 senaste gången.

Flyget var ca 50 minuter försenat pga underhåll av planet. Jag lallade omkring i närheten av gaten och passade dessutom på att byta om till långbyxor eftersom jag skulle landa i Lima på den sena kvällen. Boardingen genomfördes och vi var uppe i luften exakt kl 21:58. Ljusen av Santiago lyste upp tillvaron under oss och vi seglade iväg över Valparaiso och Viña del Mar dryga halvtimmen efter. Det kändes verkligen tungt och tomt. Många känslor på en och samma gång. Flera gånger kände jag gråten i halsen. Kanske för att familjen är det käraste man har i livet.

Servicen på flyget var outstandning och verkligen super. Det trodde jag inte om LAN, men så var det. Här har mitt eget jobb nåt att ta lärdom av, kan jag säga. Varje säte hade sin egen TV-monitor med touch screen (vilket jag givetvis inte märkte direkt efter många tryck på kontrollen). Man kunde välja om man ville se långfilm (utifrån genre), TV-serier, sketcher, läsa fakta om destinationer eller spela spel. Jag valde att glo på Funny Videos hela vägen och under min måltid som var spenatfyllda tortelonis med en krämig sås... ja, och två glas rödvin och en Cristal-öl från Chile. Resan gick snabbt och jag skrattade under stora delar av tiden och glömde för en stund bort sorgen jag kände när vi lyfte.

Väl framme i Lima, där vi landade exakt kl 23:08 (kl 01:08 chilensk tid, kl 05:08 svensk tid), hämtade mina kusiner mig. Jag kände inte igen dem först eftersom det var en herrans massa folk som stod utanför. Ny atmosfär, nya intryck, ny plats och en massa ögon gjorde att jag inte såg dem. Sen mötte de upp mej på rad... Jorge, Rafo och Nestor. Det var bra mycket fuktigare i Lima än i Santiago får jag säga. Vi åkte hem till min fasters hus där jag har ett rum och skulle överraska henne. Men så blev det ju inte, för jag hade ju en orolig pappa som hade ringt hem till faster Rita och frågat om jag dykt upp. Så mycket för den överraskningen. Typ. Följande dag blev överraskning för fler i familjen som näst intill alla bor grannar med varann. Det är verkligen så skoj att vara tillbaka i Lima, Peru efter 5 år. Senaste gången var 2004. Många nya små ansikten i familjen och gamla som man åter stiftar bekantskap med. Och maten... den är verkligen super! Den peruanska maten smakar mer än den i Chile, får jag medge.

Lima är mer kolonial än Santiago i sin arkitektur. Efter många uppfräschningar i staden så har man gjort många förbättringar. Borgmästarens hus ser vi på bilden ovan i typisk kolonial stil med sina många träbalkonger.

Katedralen ser vi på bilden ovan. Likaså ser vi torget Plaza de Armas upplyst av lyktor i kolonial stil. Det är något alldeles speciellt med Limas gamla kvarter.

Det är som ett historiskt eko från den spanska storhetstiden, där Lima var ett av de allra första sätena i Den Nya Världen. Detta gör att Lima är äldre än många andra städer i Latinamerika.

19 jan: Adiós Criz!

2010-01-24T00:02:00.006+01:00

Så kom dagen då Criz var tvungen att dra tillbaka till släkten sin i Valparaiso. Efter några bra svettiga dagar i Santiago var det dags för honom att ta farväl. Kvällen innan hade vi lirat lite UNO, vilket Jessica inte alls var så sugen på... men hon lärde sig snabbt och vann t.o.m. över mig (ja, det kanske inte behövs så stora ansträngningar visserligen...). Dessför innan hade alla i hufvudstaden tagit farväl av honom.

Criz klev på bussen till två señoritas som vinkade med gråten i halsen. Utåt sett så visade de inte detta... förrän...

... bussen drog iväg. Avståndet var tydligen för stort och för mäktigt för dessa två señoritas. Känsloyttringarna var totala och sorgen överväldigande. Tursamt nog hade mamma Glorita tagit med sig ett badlakan... för det var ju fler än hon som skulle dränka tårarna i den.

Efteråt gick vi dock och festade... nä, skojade bara! Betonar det sista som ni kanske förstår... haha.

16 jan: Fiesta Criz!

2010-01-23T23:46:00.003+01:00

Criz kom till Santiago lördagen den 16 januari på sin födelsedag. Duktig som han var så hittade han hela vägen till mamma Gloritas hus. Jag mötte upp honom vid vägen eftersom jag var o handlade. Hemma i det förbaskat starka solskenet så var grillen i full fräs och flera mumsiga köttbitar låg o svettades ovanför lågorna. Till detta lagade vi ris, mega-majskolvar (till skillnad från de där pyttesmå grejorna som finns hemma) och en fräsch Ensalada Chilena (chilensk sallad). Vi käkade gott och drack både öl och Pisco Sour och levde livet. Senare på kvällen drog jag och Criz vidare och mötte upp Gäääbi. Tyvärr var det öken i hela Santiago denna lördagskväll pga valdagen morgonen därpå.

Såhär ser mamma Gloritas inneboende, Jessica, ut varje morgon. Är det inte en ölflaska som gör henne sällskap så är det en flaska Pisco... ja, eller varför inte både och.

16 jan: Grattis!

2010-01-16T19:14:00.005+01:00

Hääääj på er! Med detta inlägg vill jag gratta Criz som fyller år idag. Jag vill även passa på att gratta alla er som har fyllt år och kommer att fylla år i vår franvaro. Så grattis: Gunilla A, Paolo V, Lina C, Diego C, Patrik, storebror Nino och alla andra som fyller år och kommer fylla år. Ingen glömd. Puss på er!

Idag kommer Criz till Santiago för att senare dra ut och mingla lite med Gäääbi och company och hylla Criz högaktningsfulla ålder. Imorrn är det presidentval här i Chile, så alla bodegas och restauranger (ja, fanimej alla uteställen också... tyvärr) stänger tidigt för att lämna Chile helt öken utan fester eller nåt roligt att göra. Kanske vet de hur det skulle sluta annars... Nåja, lite dumt är det ändå. Men va ska man göra? Lika gärna vänja sig vid det. Over & out!

1-14 jan: Tutti Frutti de Chile!

2010-01-15T21:20:00.019+01:00

Shit, jag e nog inte så teknisk som jag trodde (ok, jag e bara lite teknisk... ja ja, ok då, inte alls då... nöjd nu??). Jag vill i alla fall med detta lilla (som innehåller mycket i alla fall) inlägg visa er alla lite av varje hittills av resan. Men bilderna hamnade i helt fel ordning. Gör så här:

Gå längst ner i detta inlägg
Se bilderna nerifrån och upp
Nästa gång du ser detta, så e det klart! Enjoy!

Senare på torsdagen den 14 januari var det dags. Farväl var ett måste, efter att man hade dragit ut på det. Mest troligt för att jag kom så bra överrens med Criz familj som tog emot mig som deras egen släkt. Detta säger också en hel del av den chilenska och latinamerikanska mentaliteten. Efter ett tårfyllt adjö var det dags att bege sig till bussterminalen för att ta bussen tillbaka till Santiago. Jag kommer sakna Criz familj som stod på balkongen och tog farväl av mig när jag begav mig till centrum för att åka vidare. La Nena (Criz mormor) valde första parkett och hade gått ut i köket för att säga adjö genom ett öppet köksfönster. Kommer att sakna alla glada människor i lägenhet 93. Criz stannade kvar i Valparaiso för att njuta av sin familj i ytterligare några dagar.

Resan till Santiago tog som vanligt 1½ timme. Under denna resa gick humöret upp och ner. Det är alltid tråkigt med farväl. Speciellt jag som e mjuk som en halvrutten tomat i Saharasolen. Jag plockade då upp mobilen med videoinspelningarna jag spelat in från livet i lägenhet 93 med alla kvicka och sylvassa kommentarer... och vips, så fann jag mig själv småfnittrades längst bak i bussen.

Nu var det fokus på Santiago och mamma Glorita med familj. Om några dagar lämnar Chile för att bege mig till Lima för att hälsa på min familj där innan det blir avresa till kalla Sverige. Nä, nu jävlar... kan inte sitta längre framför datorn. Så alla ni som har längtat efter fler bilder - hoppas ni e nöjda. Det kommer fler. Det är alltid skoj att läsa kommentarer från er alla. Det gör att man inser att det är mödan värt. Over and out!

Husen är av olika varianter - stora, små, breda, smala, gamla, skitgamla, envånings, flervånings... ja, you name it. Här är en fin och vanlig utsikt.

Under vår promenad den 14 januari såg jag denna utsikt som är typisk för Valparaiso. Branta gator, färgglada pittoreska hus och alltid havsutsikt (ja, om man inte går uppför gatan förstås). Wow, vilken fin stad. Ett måste för alla er som vill uppleva utsikter. Och oroa er inte för hotell eller vandrarhem för det finns fler av de än loppor på herrelösa jyckar.

Torsdagen den 14 januari var sista dagen i Valparaiso innan avfärd till Santiago. Hela förmiddagen vandrade jag, Criz och hans mamma runt i de väldigt mysiga och pittoreska kvarteren nedanför höghuset. Massor av lokala och inhemska småbutiker av hantverk och restauranger prydde gatorna. En restaurang som fångade vår uppmärksamhet var den på bilden som hade fanimej frukost hela dagen (från 08:15-20:45). Snacka om "hora chilena" eller "chilensk tid". Då förstår man varifrån chilenarna har fått sin tidsuppfattning. Eller så nischade sig restaurangen på frukost... och det verkade vara en bra nisch, för stället var välbesökt.

Efter stranden idag den 13 januari drog vi till en havsrestaurang och käkade den mest fantastiska skaldjursgrytan som finns - el jardin del mariscos (skaldjursträdgård). Magisk! Man blev så himla mätt att morgondagens toabesök gick till historien då Valparaisos avloppssystem arbetade för högtryck. Ok, jag slutar där... det må finns en och annan som är extra känslig och hyser empati för avloppsrören.

Onsdagen den 13 januari var det då dags för strand och sol. Hela gårdagen var åt helvete med att hitta en resa till Lima. Idag fixade man detta. Därefter drog vi till Viña del Mar för att njuta av värmen. På vägen till stranden drogs vi in i Chiles presidentvalskampanj för Eduardo Frei. På bilden ser ni kampanjens affischer som varnar för högersvängar och jag gjorde min insats i denna kampanj som god socialist. Lika bra att vänja sig för i september är det Sveriges tur. Då är det samma budskap som gäller!

Efter en soft helg drog jag och Criz tillbaka till Valparaiso måndagen den 11 januari. Bli inte lurad av bilden där en snyftig mamma Glorita tar farväl av oss, för hon var minsann lika glad som moster Alicia bredvid. När bussen hade kört iväg hoppades och skuttades det...

Detta skulle vara min sista gång jag var i Valparaiso för denna resan så nu var det strand och sol som gällde. Men molnen tornade upp sig i horisonten för vi hade fortfarande inte nån resa bokad till Lima (Peru) där vi ska resa ifrån när det bär hemåt till Sverige. Mer om detta (den 12 januari) i föregående inlägg med den muntra rubriken.

Den 8 december var det dags att möta upp Gäääbi och Seba igen. Det var fredag och inga planer hade smidits... än. På kvällen drog vi till Gäääbis nya lägenhet som hon hyr möbelerad. Efter två flaskor Pisco Sour och några öl samt vårrullar, Chips och annat gott drog vi ut i natten och skakade rumpa. På bilden ser ni ögonblicken innan Gäääbi lyckas (halv-)somna ståendes (precis som jag lyckats med by the way). Vi sov alla över hos Gäääbi och mådde ungefär som vi förtjänade. En av oss mådde sämre än en annan... men det finns att läsa i inlägget "9 jan: Muckar-Duva!". Beep-beep!

Den 7 december var det dags att dra tillbaka till Santiago igen efter att jag hade saknat Glorita. Denna gången hängde Criz med för att återigen möta upp Gäääbi och Seba för lite nattliv och schysst-häng-på-lite-coola-ställen. Vi passade dock på att umgås med Glorita och hennes inneboende barndomsväninna, Jessica, och åkte runt och kollade lite. Här befann vi oss på Cerro Santa Lucia (Santa Lucia-berget) i Santiago efter att vi hade klättrat upp högst upp och sedan tittat runt i marknaden nedanför. Finns det nån som e lika tokig som mamma Glorita så e det Jessica. Helmysig dag, får jag säga.

Ja, här ser ni min nya idol (till vänster, la abuela Nena) som är Criz mormor. Vass och skoningslös som ett samurajsvärd i ordstrid när hon blir förnärmad eller om man drar fräckisar med henne. Till höger om mig ser ni abuelo Tata (Criz morfar) som är en helgo och mysig farbror som är snällare än en valp i köttaffären. Wow, vilka trevliga personer jag har fått träffa här i Valparaiso. Man ler och skrattar varenda gång man hälsar på mellan våra dagliga utflykter. Den som ger sig på La Nena (till vänster) får surt käka upp konsekvenserna av att bli munhuggen kvickare än nyss som får en att hamna i nästa vecka. Ungefär så!

Dagen efter det (kan det vara den 6:e januari?) så övertalade Monica (Criz mamma) oss att hänga med på en utflykt till Con Con, ett schysst samhälle med helcoola stränder bortom Reñaca som ligger bortom Viña del Mar. Dödsmarschen tog oss förbi alla möjliga fina utsikter (se bilden ovan) gastronomiska upplevelser till helgjutna priser... men tyvärr tog marschen inte oss till Con Con. Monicas sällskap (jag, Criz, Monicas syster Doris och hennes dotter Javiera) gjorde uppror och satte villkoren att vi tog bussen tillbaka. "Hell no, we won´t go!" vädrades i luften. Wow, vilken dag... Vi orkade förresten inte ens dra ut och göra natten osäker med Gäääbi och Seba som väntade på oss kvällen innan. Gäääbi och Seba åkte idag tillbaka till Santiago. Klicka här för att läsa Gäääbis blogg om våra äventyr... Läsvärt, definitivt!

Dagen efter drog jag, Criz, Gäääbi och Seba till grannstaden Viña del Mar. Viña har i själva verket vuxit samman med Valparaiso, men är inte en stad som är på branta kullar och bergsluttningar. Dock är staden mer turistisk och mer modern. Valparaiso är världsarvslistat av FN, så man river inte byggnader hursom helst och upprättar nya och modernare. Det görs i Viña. På bilden ovan syns jag och Criz i bakgrunden av "El reloj de Viña del Mar" (Viña del Mars klocka). Mycket fint, mycket fint! Precis som i Valparaiso så är solen skitstark utmed kusten, men det blåser svalare här i motsats till Santiago där det är varmt som ett växthus och solen inte lika stark.

Här ser ni utsikten från Criz familjs lägenhet i Valparaiso. Inte dålig utsikt för att vara från 9:e våningen. På kvällen är det en magisk utsikt må ni tro! Criz släkt är helt fantastisk och goa på alla sätt och vis. Speciellt hans mormor som är drygt 80 år gammal, men vass och kvick i käften som en tonåring. Härligt! Så vill jag också bli! Hon e fanimej min nya idol!

Efter några dagar i Santiago åkte jag till Valparaiso tillsammans med Gääääbi och hennes vän Seba. Vi skulle möta upp Criz och ha några riktigt kuliga dagar tillsammans där med massor av tjo och tjim. Ett kännetecken som är typiskt för Valparaiso är de många bergshissarna som du ser på bilden. Staden är brant med många kullar och skitbranta gator. Det lär vara så att endast också San Fransisco i USA har dessa hissar. All heder till alla bilister och alla invånare som e vana med att gå eller köra upp för dessa gator. I motsats till vad jag trodde, så finns det faktiskt folk som inte har kondition. Själv så skulle jag kunna börja tävla för Sverige i OS när jag e klar med att ha turistat i Valparaiso. Mina vader börjar redan ta en vacker form... eller var det magen? Den som ser får reda på det!

Vi anlände den 1 januari i Chile. Jag sprang omkring och letade efter min mamma Glorita på flygplatsen eftersom jag inte hittade henne. Efter ett tag fann vi varandra och jag kunde andas ut efter hemska tankar och fantasier om att hon var bakis och låg hemma och hade glömt mig. Tur att det inte var fallet. Jag tog farväl av Criz och hans mamma och de åkte direkt till Valaraiso medan jag och Glorita (samt chauffören/kusinen José) drog vidare till Santiago. Efter nån timme kom vi iväg... ja, efter att vi hade fått knuffa igång bilen. Lika bra att vänja sig vid livet här. På bilden ser vi Gloritas hus där en lyxsvit väntade mig :o) Skönt att vara hemma. På bilden ser vi även de glamourösa soporna som inte hade blivit hämtade... så vi fick hämta in det.

12 jan: Allt åt helvete-dagen!!!

2010-01-13T17:43:00.011+01:00

Den 11 januari anlände jag till Valparaiso för att återigen känna havsbrisen och få chansen att kunna bada lite. Jag och Criz kom fram rätt sent den dagen, så vi bestämde att vi skulle sticka till stranden dagen efter.

Enligt god chilensk sed hade vi ju naturligtvis väntat alltför länge med att boka resan från Santiago till Lima (eftersom vår hemresa tillbaka till Sverige är från Lima). Så dagen efter var det så äntligen dags. Allt gick verkligen fel den dagen. Ja, det är en sån där allt-åt-helvete-dag som man upplever alltför ofta. Inga resor kunde bokas på internet trots att vi hade suttit på ett internetcafe i mer än en timme. Personligen kunde jag genomföra köp som sedan inte alls gick genom eftersom flygstolarna hade tagit slut. Det var verkligen en kamp mot klockan eftersom priserna steg snabbt för att inte nämna tillgången. Vi beslöt oss att dra in till ett flygbolaget LAN:s eget kontor i Valparaiso. Fyra var personalen till antalet som befann sig där inne och arbetade flitigt (trodde vi). Mitt emot fanns en dator som man kunde boka resor själv. Men det var tydligen kört även där. Hemsidan uppdaterades en gång per dag. Doh! Klart att det sket sig gång på gång hur mycket vi än försökte boka med den datorn. Bakom oss chattade personalen med varann över MSN (man hörde msn-ljud titt som tätt). Nu var vi riktigt arga. Vi vände oss om för att få personlig hjälp, men hänvisades till telefonhjälp med telefonen bredvid datorn som vi vämde upp med alla bokningar som inte gick genom. Telefonhjälpen hänvisade till försäljarna bakom oss för prisuppgifter. Usch, va frustrerande! Och fan va arga vi var! Så vi tog en nummerlapp och fick då hjälp. Två resor till Lima bokades, varav den min resa kostade mer än 4000 kr. Jag hade lämnat mitt kredikort i Santiago eftersom jag trodde att jag skulle boka det över internet, så Criz fick ta upp sitt.

Gissa vad som hände sen! Kortköpet kunde inte gå genom. Nä, naturligtvis... för personalen hade ingen kortterminal utan de slog själva in kortnummer och allt manuellt. Och med de svenska bankernas säkerhet med bankdosa eller verifikationskod så gick det ju åt pipsvängen! Vi gick över gatan för att hämta ut cash, men inte ens det gick. Vi hade kvar reservationerna tills nästa dag så nåt var vi tvungna att hitta på. Dagen slutade med att vi gick och åt en blaskig Paila Marina (som annars är en skitgod skaldjursgryta) och funderade på att ta bussen till Lima som troligtvis skulle ta en sisådär 72 timmar (och hur skoj är det).

Dagen efter gick vi till en större bank och kunde ta ut pengar för att betala resorna. På uppmaning av en av LAN-personalen (inte den som vi blev betjänade av... så hon var nog arg på sin kollega) gick jag in på ett internetcafe och lyckades boka en billigare resa. Tur nog! Vi återvände dit till en halvnöjd LAN-brud som nu bara fick ta betalt för den billigare resan. Tji fick hon... eso pasa por ser huev--!

Nu kan vi andas ut! Resorna till Lima är klara!

PS: Criz mamma, Monica (på bilden) hälsar till Marija hemma i Sverige... som också följer min blogg. Va trevligt!

9 jan: Muckar-Duva!

2010-01-11T18:13:00.003+01:00

Ja, vad kan man säga? Festen var lyckad hemma hos Gäääbi. Det var jag, Criz, Gäääbi och vår nyvunna vän Seba. Vi hade det riktigt skoj i hennes lyxiga lägenhet i de fashionabla delarna av Santiago. Men jag vet inte om hennes hyresvärd såg henne som så fashionabel eftersom det låg en kondom på brädet vid TVn. Miiiish!

Dagen efter festen var mindre skoj för Criz. Han var bakis som aldrig förr, trots att han drack samma drinkar som jag. Stackaren mådde riktigt kasst när vi var på väg tillbaka till Glorita där vi för tillfället bor. Usch, jag kände en sådan medkänsla när vi t.o.m. var tvungna att hoppa av tunnelbanan tillbaka för att Criz var på väg att... ehm.. ja, ni vet vad man kan behöva göra när man mår riktigt dåligt. Sen fortsatte vi med nästa tunnelbana. Så precis när vi kom upp ur tunnelbanan för att ta en taxi hem så kom en duva (men Criz hävdar att det var en kondor eller en flygande elefant) och sket ner honom... Jag vet inte vad duv-fan hade käkat, men det var nog fanimej en trerätters med två efterrätter. Egentligen ville jag spontant skratta, men det var inte läge. Stackare... en nerskiten Criz och jag tog taxin hem. Stackare. Miiish!

Fortsättning följer om zoo- och strandbesök samt en sjuhelsikes massor av sol. Bilder kommer. Fortsätt att kommentera! Det e skoj att läsa! Massor av varma kramar till er alla från Chile.

7 jan: Down town

2010-01-09T05:32:00.005+01:00

Tro mig när jag säger att jag verkligen har försökt att få tag på nätverk att kunna blogga. Nu har jag den lilla chansen när jag, Criz, Gääääbi och Seba sitter hemma hos Gääääbis nya lägenhet och festar lite. Jag har inte befunnit mig på rätt tillfälle och vid rätt plats... men Chile e väldigt modernt. Det e bara jag som e lite omodern... typ.

Så den 7 januari var det dags att promenera lite i stan. Det är så skoj att återigen se Glorita (min mamma alltså) igen. Lite sorgset att det snart är över och att jag e tvungen att dra vidare igen. Men vi har så skoj ihop. Det känns som om vi skildes åt igår, trots att det var flera år sedan.

Jag lovar och svär att jag ska försöka blogga snart igen. Puss på er alla och speciellt La Linda som har skrivit. Oh-la-la, som vi säger där ;o)

För alla som er som önskar följa min blogg så finns den möjligheten... fråga inte mig hur, men det finns... tro mig. Gääääbi har lyckats, så då borde hela världen lyckas.

3 jan: Touchdown Valparaiso!

2010-01-03T20:26:00.001+01:00

Efter att ha stigit upp tidigt idag var det dags att möta upp Gabi och
begav oss med buss till Valparaiso för att möta upp Criz. Väl framme
så var det givet att vi drog till en hamnrestaurang för att käka
färska skaldjur. Jag o Criz delade en gryta med blandade skaldjur som
heter Curanto. Skitgott! Nu har vi käkat klart och ska sätta oss ner
och svalna av med lite öl och annat gott. Over and out! / E

31 dec: Shit!

2009-12-31T14:57:00.001+01:00

Herre jävlar... en baby me ett par jävla bra lungor sitter bredvid
oss. Tack för den sömnen...

31 dec: Häääj flygplanet!

2009-12-31T14:35:00.000+01:00

Här e kärran som ska ta oss till Madrid. Tjusigt. Undrar om de har
massage ombord?

31 dec: Take off!

2009-12-31T12:37:00.002+01:00

Nu finns det ingen återvändo. Om bara några minuter är det dags att
checka in och bege sig till min gate. Kom hem vrålsent inatt så då
fick jag fortsätta packa. Var en smula nervös så jag kunde inte
lägga mig förrän kl 05 imorse. Men någon timme fick jag sova. Criz
och hans mamma gör mig sällskap nu. Låååång resa. Men kl 13:35
svensk tid den 1 januari står vi på chilensk mark. Och då får jag
se min mamma Glorita efter ca 3 år. Ska bli så skoj, men usch va det
kommer vas sorgligt när jag lämnar Chile för att flyga vidare till
Peru. Det e alltför lite tid jag har till förfogande. Men det ska bli
skoj att åka ner och se alla och njuta av den 30 gradiga värmen. Over
and out! // E

Julmiddag med Ralle & Lina

2009-12-29T16:17:00.001+01:00

På juldagen steg man upp hyfsat tidigt för att göra sista inköpen
till middagen då Ralle & Lina skulle trilla förbi på middag. De är
så himla morgonpigga så man befarade att de skulle komma knackandes
på dörren innan man ens hunnit klättra upp ur sängen. Gudarna
måtte ha hört mina böner för de hade försovit sig så man fick
sträcka på sig efter de långa arbetsdagarna innan. De kom precis i
rättans tid.

Jag, Criz, Ralle och Lina lagade en god julmiddag som vi sen sköljde
ner med lite gott vin och annat starkt på kvällen då det kom
inramlandes ca 30 st gäster. Det var i det hela en rätt lugn
tillställning som omvittnade att vi nu äntligen blivit vuxna. Ingen
minnesförlust heller lika lite som några pinsamheter.

Bilden tillägnas Lina som e lika torr bakom öronen som vi e vuxna och
som pulvret i kartongen... We Love you and Ralle :)

X-mas dinner

2009-12-25T20:43:00.001+01:00

Efter en härlig julmiddag idag med Criz, Ralle o Lina är det dags
för lite mingel och musik. Gästerna kommer snart...

God jul

2009-12-25T15:12:00.001+01:00

Vädret har varit rätt så kyligt och juligt. Massor med snö har fallit
och orsakat en del trafikproblem. Och kallt, det har varit riktigt
kallt. God Jul & Gott Nytt År på er alla!

Resan påbörjad!

2009-12-05T23:26:00.000+01:00

Nu är nästa långresa införskaffad. Dags att leva på nudlar fram
tills avresa. Next stop, Chile/Peru!

Världens bästa Gabi

2009-11-22T15:23:00.001+01:00

Den trista vardagen igår förvandlades till en helskön kväll som avslutades med några öl med Gabi. Hittade en gammal bild på henne som är så Gabi, tokig som få men ändå älskvärd. Det blev både en och två öl ute på krogen som avslutades med en liten eftersittning hemma. Till slut deckade jag och efter mig även Gabi. Det var min sista chans att få se henne innan hon åker iväg till Chile på tisdag... om nu resan blir av för henne. I januari ska vi träffas upp i Santiago och det ska bli superskoj. Trevlig resa, Gabi. Over and out!

Missnöjet SJ-uder

2009-11-12T22:40:00.011+01:00

Man kan blir så trött på alla dessa slipsar bakom fancy laptops och piedestaler av alla tänkbara högskolepoäng som outtröttligt kläcker den ena skitförslaget efter det andra. Ja, så kan nog en hel del tänka på min arbetsplats. I synnerhet när man planerar mer helgtjänstgöring än de varannan helg som idag utgör det normala. Många frågar sig hur man ska hinna med socialt umgänge och privatliv i största allmänhet om fler helger blir föremål för jobb. Ingen slips har ännu idag gett något svar. Kanske för att vi ställer frågan under den helg de inte jobbar. Eller var det för att vi ställer frågan under helger i största allmänhet? Nä, måttet är rågat! I alla fall om man får tolka mina arbetskamraters sinnesstämning och den atmosfär som råder på jobbet. Läs mer om dagens missnöjesyttring här och här.

*Direktör 2009!

2009-11-09T23:42:00.004+01:00

Nu kommer uppföljningen av föregående inlägg som är SEKO:s svar på den osmakliga vägen mitt företag olyckligtvis har slagit in på. Klockrent, SEKO!

"Varje dag innehåller nya spännande utmaningar. Det är så vi ser på serviceyrket direktör. Det gäller att alltid vara på topp och göra sitt yttersta för att våra medlemmar ska få en skön och positiv upplevelse av sina anställningar. Just nu söker vi 20 direktörer för timanställning till SJ. Att du känner till hur man följer ett kollektivavtal och vad diskrimineringslagen säger om allas lika värde ser vi som en självklarhet. Kan du dessutom steppa, sjunga eller spela blockflöjt är det en extra merit. Din anställning börjar med tre veckors utbildning utan lön. Vi erbjuder dig en glammig direktörsuniform som du dock får bekosta själv. En första audition kommer att ske den 31 november. Gå in på www.seko.se för mer information och för att få en personlig inbjudan."

CEO 2009

And here's the continuation of my last entry regarding my labour union SEKO's answer to the tasteless behaviour my company unfortunately are doing currently when employing people by the hour with no salary during the job training period and telling them they have to pay for their own uniform (this has been given to other employers for free up until now). Great add, SEKO, touché!

"Every day offers new exciting challenges. That's how we regard the job as a CEO. One has to be on top and make every last effort to provide nice and positive experience regarding employments to our members. We're currently looking for 20 CEOs with an employments based per hour. For us it's natural that you know how to follow a collective agreement and what the law says about discrimination and the equal value between people. It's an extra qualification if you know how to tap dance, sing or even play the flute. Your job begins with three weeks of training without salary. We offer you a glamorous CEO uniform which, however, you have to pay for yourself. The first audition will occur on 31 November. Visit www.seko.se for more information and to get a personal invitation."

*Vi vägrar hålla tyst!

2009-11-08T23:28:00.008+01:00

Ja, så kan man säga väldigt kortfattat! Titta i morgon-dagens Metro och den smått udda, men väldigt ironiska annonsen som mitt fackförbund SEKO publicerar med anledning av det alltmer tuffare klimatet på min arbetsplats SJ. Titta i morgonsagens Metro, så förstår ni. Fortsättning följer, var så säker!

"WE REFUSE TO SHUT UP"

Yes, that's one way of putting it in words. Take a look in tomorrow's edition of newspaper Metro where my labour union SEKO has published a quite unique but even more ironic advertisement. This is a result of an increasingly more tough atmosphere at my word at SJ. So take a look in tomorrow's edition of Metro. Mark my words - to be continued!

Tänkvärt inför SAP:s kongress

2009-10-28T22:37:00.003+01:00

Som facklig gladdes jag av att läsa en artikel i SvD som de sex ordföranden för "6F" (Fackförbund i samverkan) låtit författa såhär lagom inför SAP:s 36:e partikongress som öppnades idag.

Menar SAP (Socialdemokratiska arbetarepartiet) allvar med att vinna valet nästa år, så måste man inte bara forma en egen politik utan även kontrastera sin politik mot en alltmer hårdför högerpolitik som tar skepnad av att vara en mittenpolitik som attraherar många.

Artikeln skriver "Hittills har borgerligheten tagit initiativet i att formulera den arbetande medelklassens problem – och förslagen till lösningar. De förslagen har sedan smittat av sig och dyker upp i olika lightversioner från en del S-företrädare. Effekten har blivit otydlighet och en oppositions-politik som mest reagerar på alliansens utspel, och sällan formulerar en egen, samman-hållen politik." Tänkvärt. Mycket tänkvärt.

Lyckad restaurangafton!

2009-10-28T21:11:00.003+01:00

I lördags var man hembjuden till La Linda och Mats på lite snacks och vin/bubbel. Det eminenta sällskapet Criz, Pontus och Jessica var dessutom också där och förgyllde tillvaron. Efter att La Lindas nanny trillade förbi för att passa prinsessan Lovisa, så drog vi vidare ut i Västeråskvällen till Frank Bistro och avnjöt en gourmetupplevelse utan dess like. Konceptet var att man säger vad man inte käkar eller vad man är allergisk mot, så bestämmer kockarna maten. Alltså, de bestämmer - jag betalar. Jo, folk är verkligen så dumma... med glimten i ögat. Två förrätter med varsitt vin värmde upp stämningen lagom tills huvudrätten lades fram. Som pricken över i:et avslutades kvällen med en utsökt efterrätt.

Man måste få erkänna att man blev lite tipsy allt eftersom tiden gick därinne. Till den milda grad att när den vänlige servitören kom in med huvudrätten och förklarade att köttet, som var rökt, dessutom hade hängt i nån vecka... så svarade jag lite för ohämmat:
-"Ja, men det är väl en baggis... mitt kött har hängt sen jag föddes."

Usch, så genant... men skoj och förbannat trevligt var det! Tack mitt, goda sällskap!

Mums

2009-09-19T22:58:00.001+01:00

Dagens alster!

SEKO-kongress: Ohly

2009-09-16T16:51:00.002+01:00

Efter lunchen, som jag tillbringade i Lars Ohlys sällskap, var det så dags för honom (ja, förutom att han är SJ-kollega till mig och därigenom SEKO-medlem har jag även både förmånen och äran att få vara hans vice ordförande i sektionsstyrelsen) att tala till kongressen. Han inledde med skämt på ett lättsamt sätt och övergick rätt snabbt på att tala om ett maktskifte. Till skillnad från Mona Sahlin, även om hennes tal var godkänt, så talade han även om behovet av att byta politik och drog lite konkreta löften.

Hans tal imponerade mej eftersom jag var förberedd på vackert tal framför konkreta förändringar i den förda politiken. Dessutom återkom han hela tiden till klassbegreppet, vilket gladde mej.

Även om Mona är duktig retoriker, så anser jag att Lasse Ohly är några snäpp duktigare. Han gör det med en bättre övertygelse, rent retoriskt. Att han dessutom är SEKO-medlem är nog heller inte till hans nackdel.

Han påminde oss alla om att det nu är ganska bestämt ett år kvar till riksdagsvalet. Jag har bestämt mej för att verka för en rödgrön regering. Det har talen som jag har hört hittills bidragit till. För kollektivavtalen överlevnad. För ett bättre välfärdssamhälle. För en solidarisk välfärdspolitik. För en bättre arbetsmiljö.

SEKO-kongressen: Systemomstart

2009-09-16T14:06:00.002+01:00

Ansträngningarna, bl.a. med pysslet och allt snack i talarstolen, tog ut sin rätt. Dags för systemomstart för Helenas del. Och det händer ju inte särskilt ofta, eller hur? ;-)

SEKO-kongress: Attans!

2009-09-16T13:57:00.002+01:00

... men Helenas framgångar i samma pyssel, som omnämns i förra inlägget, var dock obetydliga. Men skam den som ger sig!

SEKO-kongress: Pyssel

2009-09-16T13:52:00.002+01:00

Folksam bjöd på en slags nyckel som man skulle trä genom en en mönstrad nyckelskiva. Efter några mödosamma minuter lyckades jag med uppgiften som ni ser på bilden...

SEKO-kongress: Sahlin

2009-09-16T13:41:00.001+01:00

"En socialdemokrat som inte förstår att livet begränsas av kön, etnicitet och klass är ingen riktig socialdemokrat."

Så löd Mona Sahlins budskap till kongressen när hon gled förbi och talade. Det kändes som om hennes ord "klass" och "jag talar alltid dagligen om det ordet" var en direkt reaktion på en uppmaning av en av min egen avdelningsdelegats tal. Ska bli intressant att höra Mona om hon verkligen gör så i fortsättningen. Och hennes SSU-distrikt har i alla fall under mina år som engagerad i den organisationen (vilket visserligen var mer än två är sedan, så med reservationför det) inte alltför ofta eller aldrig ens använder ordet med motivering att det är förlegat. Talet överlag var hyfsat och kittlade fackdelegaterna fint i sidan. Dock befarar jag att det endast förblir en liten flirt med SEKO och fackföreningsrörelsen än den överordnade och stora jakten på den breda mellanklassen. Hoppas att så inte är fallet. En gammal facklig ungdomskamrat utryckte det en gång så underförstått klockrent: "Fackföreningsrörelsens stora uppgift är att ta stryptag på partiet." Aningen häftigt utryck, men jag förstår innebörden - att det är dags för fackföreningsrörelsen att återta partiet från de som ser partiet som en personlig karriärsmöjlighet och som garant för att partiet inte endast är till för den övre medelklassen framför de som tjänar minst och vars kollektivavtal som nu hotas av flera EU-domar med partiets goda samvete, trots partiets löfte om att den svenska modellen inte är hotad vid ett EU-medlemskap.

Ledsen, Mona, men det är med viss skepsis som du inte övertygar mej helt och hållet.

SEKO-kongress: Sen kväll

2009-09-16T13:09:00.002+01:00

Gårdagen blev ju lite snurrig, när vi skulle avsluta kl 20, men höll på till den blyga och sena klockslaget 23:28. Orsak: otydligt ifyllda förslagsblanketter från ombuden och ett presidium som inte visste klart hur man skulle gå tillväga. Bl.a. lyckades kongressen fatta två motstridiga beslut med blott några minuters mellanrum. Och hela tre ggr lyftes frågan om att avbryta förhandlingarna och gå hem för dagen, men kongressen beslöt med knapp majoritet att fortsätta förhandlingarna och att rösta med röstknappar som Helena så fint illustrerar på bilden. Vi var alla trötta och snurriga, men till slut hade vi plågats färdigt. Men vi fick ju trycka på de där sablars knapparna till förbannelse... så lite motion fick vi vid bänkarna.

SEKO-kongress: Intro

2009-09-15T18:13:00.002+01:00

Ja, då tar man på plats på Folkets Hus i Stockholm på SEKO-kongressen. Inledningen börjades kl 13 efter ett förmöte som min avdelning hade. Just när jag höll på att slumra in till några bedövande jazz-toner så släppte de fram en tjej vid namn Sofia Karlsson som sjöng Mikael Wiehes låt "Ska nya röster sjunga" som verkligen trollband mej. Mycket vackert!

Därefter höll vår förbundsordförande, som fick förnyat förtroende, ett riktigt brandtal som verkligen sporrade mej till tusen. Och nu är diskussionerna i full gång med över 200 delegater från norr till söder och från öster till väster. Förbundsstyrelsen åkte på stryk i den första motionen, inskickad av SEKO Västs årsmöte, som kongressen behandlade som handlade om i vilken klass våra förtroendevalda ska färdas i tåg. Det blev 2 klass i dessa besparingstider med medlemspengar. Och nu behandlar kongressen något så upphetsande som våra förbundsstadgar. Yummi... typ.

Gröna Lund

2009-09-12T17:42:00.000+01:00

"oj" är ordet idag. Criz, Nik och jag gör Gröna Lund. Knappt hinner vi in genom entrén förrän vi sätter oss ner. Vi hamnade vid bordet som fyllde på sig självt. Lyckliga oss. Typ.

Likartad smärta?

2009-09-06T21:54:00.009+01:00

Under semestern på Mallorca så fördes en het diskussion om rätten till sin egen kropp eller rätten till att själv få välja kontra religionsfrihet könsstympning. Om detta har jag skrivit lite kortfattat här på min blogg. Diskussionen var spännande då åsikterna gick isär. Det är det som är intressant, speciellt om man underbygger ställningstagandet med hållbara och framförallt relevanta argument.

Jag hävdade då att omskärelse av pojkar innebär en fruktansvärd smärta och borde vara något, ur den synpunkten, som pojken i fråga själv bestämmer sig för att låta göra när åldern är inne och inte ska påtvingas av föräldrar. Min meningsmotståndare höll inte med, eftersom det är en mycket gammal religiös tradition och ett förbud av omskärelse vore att inskränka religionsfriheten. Jag vidhöll ändå barnets rätt att själv få bestämma över sin kropp. Jag ville få till en liknelse med omskärelse så jag frågade David om det skulle vara okej att hädanefter skära av alla spädbarns lilltår av religiösa skäl om jag får en uppenbarelse av gud om att göra så (förutsatt att jag lyckas mobilisera tillräckligt med folk för att motivera detta som religion). Inte överraskande så blev svaret nej. Enligt honom är det mycket sannolikt att ett barn, som omskärs, börjar skrika av att det är kallt i rummet eller nåt annat än själva ingreppet på penis.

I gengäld ville han påvisa grymheten och den oerhörda barbari som begås under det kristna dopet (inte för att jag själv är vare sig kristen eller förespråkar dop) som något som liknar och till och med överträffar smärtan under omskärelse. Detta gjordes genom att hävda att vatten som oavsiktligt rinner in i ett barns näsa under ett kristet barndop vållar en oerhörd smärta och överträffar omskärelse.

Därför tänkte jag låta er titta på nedanstående videoklipp om vatten som rinner in i en näsa (dock avsiktligt och på en vuxen... men smärta är väl smärta oavsett?). Känsliga tittare varnas, ty vatten i näsan är ju nåt helt barbariskt och gör oerhört ont. Se själv på kvinnan i videoklippet hur hon skriker av smärta:

... och jämför med nedanstående videoklipp (om du verkligen har mage att utstå det) om en omskärelse som inte alls gör lika ont. Lyssna på barnet hur han skriker för att det troligtvis är kallt i rummet och inte alls precis när själva ingreppet är ett faktum. Min meningsmotståndare har rätt, vatten i näsan är helt klart grymmare och gör väldigt mycket mer ont (ironi):

Möllky

2009-09-03T20:28:00.000+01:00

Oj, va skoj Möllky är. Det är snarlikt Kubb, men bra mycket roligare. En hit! Prova!

Mallorca (23 aug): Touchdown Sweden!

2009-08-23T22:17:00.002+01:00

För exakt en halvtimme sedan landade vi där resan tog sin början - Skavsta flygplats (se bild).

Vi lämnade hotellet med god marginal och kom fram till Palma flygplats ca 2 1/2 timme innan. Jag tjatade lite för att sitta utomhus i det skarpa solskenet. Det blev så i ca 15 minuter för sen märkte jag att höll på att svettas ut ett helt barsortiment med drinkar och öl för ytterligare 9 dagar innan. Och så kunde vi ju inte ha det. Inte minst för att försöka va fräsch hela flygresan. Vi checkade in vårt bagage och begav oss till taxfreebutikerna och köpte en utlovad whisky till vår stundande chaufför hemma i Sverige och en Bacardi för oss själva. Den sistnämnda fick vi behålla i ca 8 minuter innan den åkte i golvet på toa. Vi sköljde av whiskyn och utrymde snabbt toan som luktade dagen-efter på en Cinderellakryssning. Pinsamt.

Väl på planet så var man ruskigt trött, men det gick inte att sova när vi upplevde turbolens som fick min fantasi att skena iväg till filmer som Alive. Denna gång höll jag tyst om det för Criz, eftersom han fick frispel när jag berättade nojigt att jag såg misstänkta folk bete sig konstigt och rabbla satansverser i sätet. Förutom två spritgalna ryssar och en unge som gapskrek större delen av resan, så gick resan bra.

Och nu är vi tillbaka i kalla Sverige. Imorgon bitti blir det jobb och allvaret tar vid igen. Och med detta så avslutas vår Mallorcaresa, även kallad "Mallorca 3.0".

PS: Jag får anse mig besegrad av Criz efter vår solbränna-tävling, men hamnade på en god andraplats. Criz' bränna är såhär i efterhand väldigt autentisk. #

Mallorca (23 aug): Check out & on the go!

2009-08-23T12:51:00.001+01:00

Nu är semestern här i Palma de Mallorca inne på sista versen. Efter ca 3 1/2 timmes sömn så steg vi upp och packade ner det lilla som fanns kvar att packa ner sedan igår. Därefter drog vi upp på takterrassen för att lapa den sista solen. Under den korta tiden kändes det som om man svettades upp de där 4 drinkarna och de 3 ölen vi tog igår... man var totalt genomvåt efter redan en halvtimme.

Vi tog alla väskor och begav oss ner för att käka frukost... vår allra sista hotellfrukost i Palma de Mallorca, vilket Criz uttryckte lite emotionellt (se bild 1 uppifrån). Som vanligt flög den halta lilla sparven utan ett ben förbi, vilken vi även idag matade med lite bröd (se bild 2 uppifrån). Plötsligt insåg jag att det var lika mycket fågel som jag fick på den där restaurangen "Cultura Lounge"... Jag vet, jag har ännu inte kommit över det där spektaklet. Usch!

Nu har vi betalat vårt rum, som kostade 65€/natt (45€/natt om vi inte hade valt balkong... vilket vi inte ångrar), och sköljer ner frukosten med varsin San Miguel (se bild 3 uppifrån). Vi var fast övertygade om att inte be om alkohol, men efter 10 dagar har karaktären sinat... Vi lär väl ha skrumplever när vi kommer hem. En vit månad hade nog inte suttit så dåligt nu, då ölen inte rinner ner så lätt längre. Hmm...

Med sorgsna hjärtan (se bild 4 uppifrån) är vi nu äntligen på väg till flygplatsen för att ta flyget hem. Adios, Palma de Mallorca...#

Mallorca (23 aug): Mags!

2009-08-23T04:19:00.001+01:00

En liten hälsning till Magnus... :)

Mallorca (22 aug): Cheers!

2009-08-22T23:16:00.001+01:00

Ja, vi har nåtts av flera nyheter att folk har förfester både här och där. Vi också. Vi vill speciellt skåla med Farshid och Maria med gäster, men i övrigt ingen nämnd ingen glömd. Skål!#

Mallorca (22 aug): Friends & last night out!

2009-08-22T22:52:00.003+01:00

Nu är vi inne på vår sista heldag i Palma de Mallorca! Det känns verkligen vemodigt att behöva åka tillbaka till kalla Sverige. Idag bestämde vi för att dra till ett stort och närbeläget köpcenter för att titta runt, så vi gick dit och kollade runt... och drack öl... och käkade glass. Mmmm.

Vi råkade passera "Cultura Lounge / Club" som vi tyvärr råkade uppleva igår (se bild 1 uppifrån). Jag vet inte vad det är, men fortfarande idag var jag bra skeptisk till den där ransoneringsrestaurangen med kycklingkvarlevor, halvtorr sallad och några riskorn. Nä... bort med det! Next, som Gabi skulle säga!

Vi gjorde ett uppehåll på hotellet och passade på att lapa sol på takterrassen. Det var härligt och avslappnande. Sen gjorde vi oss klara för en kort utflykt till centrum (se bild 2 uppifrån).

Sen var det dags att möta upp Annelie, en väninna från Eskilstuna, och hennes två söner (se bild 3 uppifrån). Vi drog ut på en livlig gågata och käkade Paella i den varma kvällen. Det var riktigt skoj och vi pratade om allt möjligt. Hennes söner är minst sagt livliga även dem. Sen lämnade vi av dem vid bussen som skulle ta dem tillbaka till Magaluf. De har fortfarande fyra dagar kvar. Lyckoostar!

Vi sitter just nu på balkongen och har hällt upp två drinkar och ska väl snart ut på lite barhäng med lite öl och kanske nån starkare drink för att bedöva ångesten inför morgondagens hemfärd. Har även idag gjort en "Elias-kyl" (med en påse iskuber och en flaska nedtryckt i den) för att göra våra drinkar mer behagliga. Mmmm...

Nä, man kanske ska börja packa? Ehm... nä! Inte ännu. För tidigt...

Tips för magen!

2009-08-22T22:33:00.001+01:00

Det funkar! Blotta tanken på arbetsgivare har faktiskt en laxerande effekt när magen upplevs som trög... Prova!

Mallorca (21 aug): Livet leker!

2009-08-22T18:01:00.001+01:00

Idag, fredag, börjar man känna av att semestern börjar lida mot sitt slut. Tråkigt nog. Det positiva är att vi börjar vänja oss vid den otroliga värmen. Ja, det är så dags nu, ja.

Idag planerade vi egentligen att hyra bil, men krisen har medfört att biluthyrningarna har färre bilar än normalt och därigenom finns en större efterfrågan. Vi lyckades inte att hitta någon hyrbil till vettigt pris bara för en dag... så vi promenerade runt i stan och avnjöt lite fika varstans. På vägen tillbaka till hotellet svängde vi förbi en frukt- och grönsaksbod och köpte färsk vattenmelon och mango. Sen gjorde jag i ordning varsin svalkande frukttallrik (se bild 1 överst) som vi tog upp till hotellets solterrass där vi lapade sol och förmådde oss att helnjuta av semestern utan vare sig planering eller måsten (se bild 2 uppifrån). Nu har man verkligen fått en finfin härlig solbränna. Härligt härligt.

På kvällen drog vi in till centrum och vandrade runt bland marknad och beskådade Palma by night. Allt får en annorlunda lyster på kvällen (se bild 3 och 4 uppifrån). Temperaturen var 28° under hela kvällen, så det lider ingen nöd på oss. Vi bävar inför hemkomsten till kalla Sverige.

Innan kvällen avrundades med lite barhäng och öl så satte vi oss ner på restaurang Cultura Lounge på marinaboulevaren. Jag beställde in en vitlökskyckling med ris och sallad för 12€ och Criz beställde in en lammbit med ris och sallad. Jag fick några minuter senare in en tallrik med en halv deciliter ris, lite slabbig sky och en halv näve halvtorr sallad tillsammans med lite kycklingbenbitar med minimalt med kött. Var fan var resten av kycklingen?? Criz fick in lika mycket ris och liknande sallad tillsammans med en jättebit lammkött som i princip saknade huvud och ben (så stor var den). Jag jämförde de båda tallrikarna och blev snabbt irriterad. Jag vägrade uppleva ännu ett nederlag vad gäller mat och vinkade servitrisen till vårt bord och bad henne studera mängden kött i jämförelse med ben på min tallrik samt jämföra båda tallrikarna. Nä, det var droppen! Jag var på väg att fråga henne om hon skulle betala 12€ för det som låg på tallriken, men hann inte göra det. Hon fattade galoppen snabbt och erbjöd mig snabbt att få en likadan rätt som Criz. Svaret lät inte vänta på sig. Usch, vilken bottenrestaurang! Hit bör ni verkligen inte gå ifall ni är hungriga. Grrr!#

Mallorca: Kulturkrockar!

2009-08-22T17:14:00.001+01:00

Efter snart en hel tio dagars lång semester med ca 40° grader i skuggan så undrar ni säkert hur spanjorerna överlever utan att bli tokiga eller nåt. Faktum är att denna värme får sina effekter, en del tokigare än andra. Här är några exempel:

Bild 1 överst: Vi har känt av närvaron av La Linda, vår kära lady friend från Västerås, som brukar säga Oh... La... La. Eller så marknadsför spanjorerna sina ställen med lyxigare namn än vad som serveras på tallriken. Nackdelen är att det lätt får en halverotisk klang som kan få förväntningarna att stiga i takt med att hormonkörtlarna går på högvarv. Inte bra mitt på dagen när allt annat rinner på en.

Bild 2 uppifrån: Spanska barn är så otroligt väluppfostrade och har verkligen den största respekten för de äldre. Det har vi märkt nu under semestern när en del, andra mer än andra, utländska barn saknar uppfostran i jämförelse. Vi förstår varför när vi såg denna skylt utanför ett barntortyrcenter i stan. I dagens krig mot terrorismen ser man små potentiella terrorsister i de allra minsta och sötaste spädbarn. Inte minst i sina egna. Därför finns små ljudisolerade utrymmen där spanska föräldrar lagligt kan och får binda sina barn. Myndigheterna tillhandahåller givetvis både slitstarka snören, kloroformdränkta näsdukar, öronproppar för känsliga föräldrar och madrasserade celler för tillfällig barnisolering. En del av oss svenskar skulle må bra av en liten dos av spanska uppfostran...

Bild 3 uppifrån: Bilden av spanjorerna som lite småpilska varelser är bekräftad! I varje affär kan man köpa litervis med Balle. De har t.o.m. familjepack och under vissa kampanjer får du två liter Balle till priset av en. Och som om detta inte vore nog, så köper både män som kvinnor Balle. Och Sverige som gärna framstår som liberalt. Nonsens! Kom hit och gör som alla och smaka Balle du med så förstår du...

Bild 4 uppifrån: På tal om liberala länder så överträffar Spanien det mesta. Ja, man kan nog säga att spanjorerna utmanar de flesta gränser. I varje park hittar du sådana skyltar som indikerar att hundpetting är tillåtet. Tyvärr måste man använda långfingret av skylten att dömma. Var finns Djurens vänner, undrar jag?

Ja, vad ska man säga? Snacka om kulturkrockar. Eller så får jag sluta att svalka mig i öl och sangria 40-gradersdagarna i ända... Skål!#

Mallorca (20 aug): Adiós, adiós!

2009-08-22T00:06:00.002+01:00

När vi kom till stranden och hade legat och lapat sol i några timmar var det dags att dra sig tillbaka till hotellet. Vi kollade på klockan och den var 18:09. Magnus och Davids flyg skulle lyfta om 6 minuter så vi inväntade. Några minuter senare såg vi deras flyg med den karaktäristiska loggan (se bild 1 längst upp... ja, som knappt syns på bilden). Nu var verkligen Magnus och David på väg hemåt. Jag vände mig till Criz för att kommentera solbränna-tävlingen som jag ansåg som avslutad nu. Med motiveringen: för att tappert ha försökt få färg, men misslyckats med att få rätt färg tilldelas denna fjärde plats till en bränd David som uppvisat stort mod med att dämpa smärtan. Håller färgen i ytterligare 2 veckor till så matchar den det kräftkalas jag ska till. Jag känner med honom, eftersom jag vet hur det är att sola för mycket. Med motiveringen: för att vara trögstartad i början för att sedan få en fin och lätt till håret matchande gyllenbrun nyans tilldelas tredjeplatsen Magnus. Nu står det mellan mej och Criz... och ännu är det inte avgjort... även om jag ligger pyrt till.

Därefter såg vi Johannas båt segla iväg mot horisonten (se bild 2 uppifrån), varpå Criz vinkade spontant både mot flygplanet och mot horisonten (se bild 3 uppifrån). Sedan gick vi tillbaka till hotellet för att fräscha upp oss inför en uppfriskande barkväll.

Några timmar senare befann vi oss ute och tog oss en tramsig drink till vår gamle vän Magnus' ära (se bild 4 uppifrån). Kvällen blev inte vildare och mer dramatisk än den kvällen före. Även imorgon hade ju en morgondag.#

Mallorca (20 aug): Johanna, den glada sjöjungfrun!

2009-08-21T17:27:00.001+01:00

Oj, va törstiga vi var när vi slog upp ögonen idag... och pyttelite ont i skallen. Men med en Panodil så var det också ett minne blott. Idag torsdag var dagen då Magnus och David återvänder till Sverige, men närmast idag var dagen då Johanna (en vän genom Magnus) skulle kasta ankar i Palma. Hon jobbar på en lyxkryssare som av en slump angör Mallorca just idag.

Efter den sedvanliga frukosten var det dags att möta upp Magnus, David och Johanna. Som vanligt var det ca 40° mitt på dagen, men sällskapet hade sökt tillflyktsort inne på ett glamouröst café där vi avnjöt en svalkande fika under tiden gamla minnen dammades av. Så skoj så. Johanna är verkligen en glad sjöjungfru som, tack vare sitt jobb, har sett många av världens fina platser till priset av att inte kunna flirta med attraktiva resenärer eller stöta sig med gubbarnas fruar ombord. Kanske har det nåt att göra med det avhållsamma och gulliga smeknamnet jag har gett henne - sjöjungfru. Har nog inte på bra länge sett nån skratta så mycket på så kort tid. Wow, snacka om en frisk fläkt. Och det behövdes, inte minst för lille David och hans minst sagt soliga och färgglada äventyr igår på stranden. Han såg inte ut att lida så uppenbarligen hjälpte det för även han skrattade och hade till gudarnas förvåning tagit av sig kepsen som inte alls hade slagit rot i hårbottnen. Mer Johanna till folket, tack!

Sen var det dags för Johanna att bege sig till avhållsamhetens flytande lyxkloster, så vi slängde in henne i en taxi och bad chaffören att köra ut henne till hamnen där hennes fartyg låg.

Därefter var det dags för Magnus och David att ta farväl. De skulle ta sina väskor på hotellet och bege sig till flygplatsen. Jag och Criz bestämde oss för att dra till stranden och lata oss. Så fick det bli. Off we went...

PS: Går allt väl så ser vi Johanna i Sydamerika nästa år. Håller tummarna!#

Mallorca (19 aug): Avskedsfiesta!

2009-08-20T23:25:00.002+01:00

Efter fördrinkarna var det dags att dra ut på krogen. Unge herr David tog där farväl då han nog inte var på det mest partypigga humöret. Kanske ångrade han sig såhär efteråt att han inte använde sig av solkräm. Pojken hade ont. Nåja, gjort är gjort... så David drog upp på rummet. Vi lovade att festa för honom också.

Då började festen på allvar (se bild 1 överst) och los Tres Amigos svalkade friskt sig med öl och drinkar (se bild 2 i mitten). Vi dansade, drack, skämtade friskt om allt vi upplevt och vad vi tvingats att utstå under resan samt skrattade åt det. Efter en stund trillade David med keps på huvudet ner i baren och vi välkomnade honom... det började nästan bli lite mycket förfriskning och nöje för bara tre personer (även om vi festade för ett helt kompani), så vi behövde lite assistans.

Den korta tillvaron på rummet hade dessvärre inte gjort David till partyprinsen, så vi gjorde alla varsitt försök att hjälpa till. Han var inte ens pigg på foto (som vi ser på bild 3 nederst). Tvärtom, så var David inte alls munter och det tyngde stämningen rejält till den graden att vi bestämt skickade upp honom på rummet och avrundade kvällen nedanför med Magnus där vi snackade vänskapsprat. Timmen var ju dessutom sen och David hade ont. Och det finns ju en morgondag också... även om vi nog hade glömt det för stunden.#

Mallorca (19 aug): Käk och fördrink på toa

2009-08-20T19:28:00.004+01:00

Vi drog till den peruanska restaurangen precis i närheten och käkade varsin "Lomo saltado", en typisk peruansk maträtt. Den var ju bara så kalasgod att jag var tvungen att plåta den (se bild 1 överst). Den smakade Peru och jag sköljde ner den med en Inca Kola (ja, eller en god kopia av den i alla fall). Wow... så gott.

Sen var det hemgång till hotellet och ta någon fördrink innan sista kvällen med Magnus och David (som åker hem imorgon, torsdag). Jag hade köpt med mig en påse iskuber från en tobaksaffär och öppnade den i ena änden och tryckte ner en fisljummen flaska venezolansk rom. Sen placerade jag ispåsen med flaskan itryckt i en annan plastpåse för att bättre hålla kylan. Som grädde på moset, placerade jag påsen med drickan i bidén som fanns på toan och bad att den var grundligt rengjord så att inte drinkarna får en smaksättning som påminner om en gynekologmottagning i heta dagar. Har man inte kylskåp på rummet, så får man ju friskt improvisera (se bild 2 i mitten). Lagom till att vi var tillbaka på hotellet så var flaskan bra avkyld och redo att sippra ner i våra partysugna och torra halsar. Och det bästa, drinkarna smakade inte fiskmarknad... så städningen funkar tydligen bra... ehm, vilket är bra!

Magnus och den ständigt kepsbeklädda David trillade förbi vårt hotellrum kort efter vår hemkomst efter middagen hos den peruanska restaurangen. De hade med sig lite dricka och skulle göra oss sällskap för att inleda deras avskedsfest. Då trillade poletten ner varför de hade kommit tillbaka tidigt från playan i Magaluf där de egentligen skulle vara fram tills sen kväll (se bild 3 längst ner). Det är varken Ronald McDonald eller Rudolf med den röda mulen vi ser på bilden, utan en sönderbränd David som (trots Magnus' många tjat om solskyddsfaktor i förgäves) var röd som en tomat på sina ställen. David som förespråkade en heldag på playan blev nu den som tjatade om att få åka tillbaka, för det gjorde tydligen så ont att linnet skavde på axelpartierna. Trots detta och den för honom obehagliga kvällsvärmen som han frenetiskt försökte blåsa bort höll pojken god min när kameran var framme och höll t.o.m. upp en flaska rosé (utan att veta att den närmast smälte in i hans tomatröda nyans). Min bedömning är att Magnus inte behöver oroa sig speciellt mycket för tredjeplatsen i vår lilla solbränna-tävling... David var så nära, men verkar snubbla innan målsnöret. Damn it... eller nåt.#

Mallorca (19 aug): Palma Nova Beach!

2009-08-19T23:24:00.001+01:00

Dagen idag (onsdag) gick i slöhetens tecken för mig och Criz. Magnus och David hade bestämt sig för att vara på Magalufs strand till kl 21-tiden och pressa i solen, så vi lät dem tillbringa dagen för sig själv. Vi drog till Palma Nova istället och passade på att kyla av oss med 1 1/2 liter sangria det första vi gjorde när vi klev av bussen. Lite mjuk i tomteluvan var man när man stövlade vidare förbi ett snabbköp för att köpa lite kallt vatten. Vet inte vad som hände, men jag kom ut med en vattenflaska... och en liter öl. Även den gick åt.

Plötsligt fick vi ett infall av att hyra en trampbåt, så det gjorde vi. När ölen tog slut var det lagom dags att paddla tillbaka igen. Lyckligtvis hittade vi till rätt strand. Pinsamt vore det annars. Innan vi lämnade vår lilla, men ack så gulliga trampbåt passade vi på att föreviga ögonblicket. Sen var det hemfärd till hotellet igen för att käka.

Magnus och David var då redan hemma igen till vår förvåning och käkade. Vi bestämde oss för att vi skulle käka i den peruanska rewstaurangen.#

Mallorca (18 aug): On the road 2

2009-08-19T00:05:00.005+01:00

Fortsättning från inlägget "Mallorca: On the road 1"...

Fyra nöjda killar förevigade sig innan vi satte oss i bilen (se bild 1) för att åka från Torrent de Pareis. Vi fortsatte norrut till familjeresmålet Alcudia där vi bestämde oss för att käka. Vi stannade till vid en nyetablerad restaurang som bl.a. hade meny på danska. Magnus kände ett plötsligt behov av att prova på det danska uttalet under tiden han rapade och höll på att svälja tungan. Ganska bra imitation, tyckte jag som både är skåning och har lite dansk påbrå... men mindre bra, tyckte den snälla servitrisen vid ingången som upplyste en väldigt generad Magnus om att hon var dansk. Eftersom David hade haft ett sällan skådat Paella-begär, så tipsade servitrisen oss om en närbelägen restaurang. Vi gick dit och Magnus och David fick till förrätt vitlöksbröd som inte smakade vitlök och till varmrätt en kyckling- och skaldjurspaella utan skaldjur... men desto mer (!) välsaltad. Jag och Criz fick till förrätt en schysst spansk gazpacho (kall och krämig tomatbaserad soppa med grönsakstillbehör), men huvudrätten var varsin mozzarellasallad med tigerräkor, mango och pesto (enligt menyn). Vi fick in en sallad som närmast liknade en fruktsallad med minimalt med isbergssallad tillsammans med två tigerräkor som tydligen käkat upp måltidens pesto (för den var minsann mystiskt borta) men däremot trollat fram både jordgubbar, ananas och kiwi samt gjort mangon till en purépöl (se bild 2). Både jag och Criz var missnöjda och när servitrisen kom och dukade av frågade hon oss på spanska om vi var beredda på lite dessert, varpå Criz snabbt replikerade "Var inte detta dessert vi precis åt?". Hon lämnade oss (för att aldrig komma tillbaka... inte ens för att lämna notan) med ett obekvämt litet leende. Estetiskt fin - kanske, men inte alls värd 12€. Magen skrek nog mer när vi gick därifrån än när vi gick dit. Är ni i Alcudia - besök inte restaurang "Sa PlaÇa"!

Sen var det raka spåret hem igen, denna gången med Magnus som chaufför och David vid sin sida. Vi andra låg tämligen nedslagna i baksätet (inte för att vi var på något sätt mätta, utan mer för att inte göra oss av med den gnutta energi vi hade kvar av frukosten). Resan tillbaka till Palma gick relativt snabbt och vid kvällen tog vi ett tårdrypande farväl av vår fyrhjulade trotjänare (se bild 3). Magnus och David, som tillbringar sin sista heldag här imorgon (onsdag), har bestämt sig för ett återbesök till exotiska Magaluf med de ständigt återkommande brittiska restaurangmenyerna med bacon- och bruna bönor och fotbollsmatcher på TV. Jag och Criz har ännu inte bestämt oss för morgondagens innehåll. Mañana, mañana... som vi säger i Spanien.

Nu ska jag och Criz ut på någon bar för att svalka av oss... speciellt då vi har förvisat R2D2 ner till receptionen igen. Magnus har råkat somna av trötthet, trots att både han och David var sugna att dra ut. Så de ligger utmattade i sitt svala rum. Nä, off we go... todiloo!

PS: Solbränn-tävlingens slut börjar närma sig. Såhär ligger landet till (se bild 4): Criz innehar fortfarande den mest intensiva bruna färgen... till den milda grad att vi andra misstänker att han faktiskt inte har duschat under några dagar utan plaskat lite i handfatet med låst toadörr. Elias har en gyllenbrun färg som Criz berömmer som en autentisk semesterbränna (ja, det säger ju en hel del om förstaplatsen kanske). Magnus har en lätt röd/svagbrun nyans på armarna (dock mer brun färg på pannan), men tätt därefter så knapar David ikapp med sin lätt svaga kastanjerödbruna-nyans på armarna som inte går att gömma under kepsen som återigen slagit sig till ro däruppe. Hur ska det gå? Bara ett sätt att ta reda på det - fortsätt läsa kommande inlägg.#

Mallorca (18 aug): On the road 1

2009-08-18T23:59:00.003+01:00

Jepp, nu är vi tillbaka igen och här sitter jag, medan Criz gör sig vacker i duschen, och bloggar närmare 12 timmar efter förra inlägget. Nu undrar ni säkert hur vår lilla road trip gick. Vi fick, under gassande sol, jaga biluthyrningar längs med strandboulevarden tills vi hittade en. Väl där inne så löpte alla våra svettkörtlar och hade en drypande fest för så mycket som vi svettades där inne har vi nog sällan upplevt förut. Vårt kap blev en Peugeot 206 med AC, som vi skruvade igång fortare än flugor dras till hundskit (och då menar jag kvickt). Jag fick vara chaufför på vår resa uppåt landet och Criz var kartläsare (med Magnus i baksätet, jämte David, som biträde). Vi hade bestämt oss att dra nordnordväst till Torrent de Pareis som ligger på andra sidan bergsryggen som går längs Mallorcas västkust. På vägen stannade vi till för att ta några fler Kodak-moments, bl.a. den första bilden när jag och Criz spontandansade lite Flamenco i skuggan (men i glansen av bilen).

Vägen framöver blev bra smalare men även krokigare och den allmänna ljudnivån i baksätet tystnade mer och mer. I synnerhet när vi mötte stora bussar som bild 2 uppifrån visar. En del av oss, chauffören givetvis exkluderad men i övrigt inga namn nämnda, kunde klämma fram rätt schyssta C-toner när vi överraskades av bussarna i kurvor där minimalt vägräcke fanns. Kanske avslöjas dessa personer av sina mörkrostade kalsonger. David lät sig dessutom prydas av en svart plagg över ansiktet för att spänningen var för olidlig.

Till slut kom vi fram till Torrent de Pareis (som bild 3 uppifrån visar). Det var otroligt fint och vattnet var oslagbart kristallklart och smaragdgrönt (som bild 4 uppifrån visar). Vi gick ner till den berömda stranden som ligger mellan två gigantiska bergsväggar. Mycket fint, tyckte vi... och typ hundratals fler personer som också hade kommit dit för att sola och bada. Magnus fick barmhärtigt nog behärska sig för att inte förmå sig att be alla andra göra plats för oss. Vi tog ett kvickt dopp och vilade en stund. Sen bar det av igen. Samma krokiga och smala väg tillbaka, men lyckligtvis utan bussar.

Fortsättning följer i "Mallorca: On the road 2"...

Mallorca (17 aug): Time out & science fiction

2009-08-18T10:12:00.004+01:00

Vi hade skiljt oss från Magnus och David redan i gamla stan igår (måndag) för att få lite effektivitetstid och göra/se det man själv ville istället för att gå på led allihop. När vi var klara eller var på hotellet skulle vi höra av oss för att se vad som skulle hända. Men alla var rörande överens om att inte göra gårdagskvällen till en lång och diffus sådan.

Efter en attans sen middag (ja, vad annars är det när man tar in notan några minuter i midnatt) så drog vi oss tillbaka till hotellet för att sätta oss i hotellbaren och ta några öl på egen hand. Magnus och David hade redan på egen hand avrundat kvällen med en middag och sangría och sussade gott. Antar att vi alla var rätt trötta och att man ladda inför morgondagens utflykt.

I hotellbaren orkade vi bara med varsin öl, sen var min och Criz kväll avrundad. På vägen upp till hotellrummet, en timme efter midnatt, fick vi syn på R2D2 (en mobil AC-anläggning) och frågade receptionen om den kunde följa med oss upp. Javisst! Så nu har vi provat lite science fiction för att vara lite coola. Svalt och kyligt, ja, men ack vad luften var torr så att man vaknade av att man var alkistörstig. Dessutom förde den ett himla väsen till den milda grad att man trodde att den skulle skaka sönder. Nä, R2D2 åker ner i receptionen igen! Kanske kan vi byta ut vår golvfläkt mot nån bättre, för vår släpper ifrån sig en liten vindpust som närmast kan jämföras med en knipfis i den stilla sommarvinden. Hell no, we won't have that!

Nä, nu blir det frukost och sen möta upp Magnus och David. Det blir att hyra bil och ut på villovägar utanför Palma. Dags att damma av min bilkunskap (och tyvärr min road rage som faktiskt följer med i samma paket).