PR eller arbetsmiljö?

Som skyddsombud på jobbet brinner jag för skyddsfrågor i allmänhet. En glad medarbetare som trivs och känner trygghet på jobbet förutsätter en god arbetsmiljö. Därför höll ögonen på att poppa ur skallen när jag på jobbet tittade in en hemsida för ett företag som bl.a. säljer arbetsskor och arbetsstrumpor. På hemsidan i fråga kan man läsa citat från nöjda kunder, bl.a. detta exempel på valet mellan god pr eller god arbetsmiljö (eftersom en kombination av båda naturligtvis är helt otänkbart):

"En cateringvagn föll över min fot så att jag var tvungen att åka upp till sjukhuset och sy, men stödstrumpbyxan kunde jag ha igen nästa dag - den var hel!"
- Anki/tågvärdinna

Wow, va tur Anki hade att hon bara behövde sy foten och inte strumporna...

Wow, vilken helg!

Wow, vilken show! Det var över min förväntan. Först trodde jag att hon skulle damma av några av sina gamla (och nyare) låtar och sjunga (eller rentav mima lite playback) och sen tacka för sig. Men icke. Hon inledde visserligen med det, men sen vävdes rena dansföreställningar in (medan hon bytte om under scenen). Sedan sjäng hon covers och gjorde det hela till en fantastisk show. Guldkorn som "To love you more", "River deep, mountain high" och avslutningsnumret "My heart will go on" var axplock, förutom låten "A song for you" med Robert Wells och den helt enastående tributlåten "The show must go on" till Freddie Mercury. Det var fanimej värt varenda krona, för hon sjöng verkligen live hela tiden och det lät (om möjligt) ännu bättre live... Det var många som inte hade ett öga torrt därinne i Globen. Nu har jag avslutat ett 9 år gammalt projekt, eftersom jag skulle ha sett henne 1999 då hon ställde in koncerten i Köpenhamn. Kul att det äntligen blev av.

Sen, när vi kom ut från koncerten, blev vi lurade av en rullstolsbunden kille att pröjsa ett ockerpris för en souvenir som såldes för under halva dess pris 50 meter längre bort. Jag ska inte berätta vilka mörka tankar jag hade eller vad jag gjorde me den stackars killen och hans rullstol i min fantasi... det är en annan bitter historia.

Kul hade jag me syrran, Nete och Criz. Det var en av de trevligaste helgerna i mitt liv. Vi levde, bodde, åt (salladshelvetet i Gamla Stan borträknad!) och skrattade gott... Speciellt till "Bomm, bomm, bomm"... som är en gammal låt (som egentligen heter "We all stand together" med Paul McCartney) jag dammade av under vår sena middag.

Blodiga Chiquita

Visst är bananer goda? Men är du en av de som kan känna en bitter smak efter redan den första tuggan? Inte? Då ska du definitivt läsa vidare... ja, du får ju gärna läsa vidare i alla fall. För visst finns där en bitter eftersmak. I synnerhet för Chiquitas bananer.

Ett CBS 60 Minutes-reportage (se videolänken nedan) säger man att Colombias regering i skrivande stund funderar på att begära flertalet av Chiquitas ledande figurer i USA utlämnade till Colombia. Anledningen är att företaget har understött den colombianska paramilitären, AUC, ekonomiskt. Paramilitären klassades av USA som terrorister strax efter millennieskiftet, men Chiquita fortsatte sina utbetalningar under drygt två år efteråt. Pengar som med största sannolikhet har möjliggjort att paramilitären har köpt in vapen för att begå sina terrorhandlingar mot civilbefolkning. Uppemot 30000 dödsfall beräknar man att paramilitären gjort sig skyldig till förutom tortyr, kidnappningar och våldtäkter.

"Det var utpressningspengar," svarar Fernando Aguirre i en intervju med CBS 60 Minutes. Aguirre är utnämnd företagsledare för Chiquita som har valt att ange sig själv för rättsprövning. "Antingen betalar du eller så dödas ditt folk," fortsätter han och hävdar att det inte fanns ett statligt skydd mot paramilitärens godtyckliga övergrepp.

"Nej, det är inte sant," svarar en fängslad före detta ledare för paramilitären, Salvatore Mancuso. "Dem betalade skatt eftersom vi var en slags statmakt i området och för att vi gav dem skydd, vilket möjliggjorde att de kunde fortsätta sina investeringar och göra vinster."

"Jag var borgmästare, vars jobb var att samla ihop de döda," säger Gloria Cuartes, som såg mycket av övergreppen med sina egna ögon. Övergrepp som riktade sig mot alla de som hade vänstersympatier, från fackföreningsledare till lärare. Hon berättar om händelsen när hon 1996 besökte en skola för att prata om våldet i samhället. Paramilitären anlände till skolan och mördade en 12-årig pojke, vars enda brott var att tala om att paramilitären hade anlänt till skolan. Cuartes minns hur de halshögg honom och kastade huvudet mot henne.

På frågan om Chiquita har något ansvar för att ersätta paramilitärens offer, svarar Aguirre: "Ansvaret för varje mord har de som begick handlingarna, de som hade fingret på avtryckaren."

Ändå försvarar Aguirre företagets olagliga ekonomiska stöd till paramilitären att man helt hade missat Washingtons offentliggörande om att paramilitären hade blivit terrorstämplad och att varje ekonomiskt bistånd till gruppen de facto enligt lagens mening var olagligt.

Chiquita verkar vara lika blodsbesudlat som United Fruit, som företaget tidigare hette. Under det gamla namnet gjorde man bl.a. sig skyldig till att beordra den colombianska armén att öppna eld mot 3000 försvarslösa bananarbetare 1928 och för att stå bakom störtandet av Guatemalas regering 1954. Och trots namnbytet, lyser historien igenom och präglar dagens gärningar.

För några veckor sedan i en kolumn frågade den amerikanska journalisten Amy Goodman: "Vad har Usama bin Ladin och Chiquitas bananer gemensamt? Båda har använt sina miljoner till att finansiera terrorism." I USA åtalas inte den ene av dessa terrorister, medan man bombar länder och inskränker mänskliga rättigheter i jakten efter den andre. Kontroversiellt? Du avgör!