26-29: Tutti Frutti de Peru!

Just nu är timmarna i Peru räknade. Om ca 2½ timme bär det slutligen av till flygplatsen för att börja den långa resan tillbaka med mellanlandning i Madrid och sedan i London innan vi åter är i iskalla Stockholm. Naturligtvis så skiner solen i Lima just idag när det är dags för oss att åka hem. Precis såsom solen sken i Santiago när det var dags för mig att åka till Peru. Typiskt!

De sista dagarna har jag försökt efter bästa förmåga att leka guide till Criz som aldrig har varit i Lima eller i Peru för den delen. Vårt projekt att åka till Machu Picchu blev ju som sagt inställt efter att området deklarerats som katastrofområde av den peruanska regeringen där spöregn med jordskred har orsakat avbrott i både väg- och järnvägstrafik med tusentals strandsatta turister. Fyra personer har dessutom fallit offer för ett av de värsta oväder som drabbat regionen. Lika bra att göra det bästa av situationen och kolla runt i Lima. Naturligtvis ville vädrets makter inte att jag eller vi skulle åka till Machu Picchu... man undrar ju så klart vilken svart magi som ligger bakom dessa slumper. Jag slår vad att det är Farshid som ligger bakom detta ondskefulla verk, när hans bolivianska krypskyttar svek honom. Hehe...


Jag och Martti drog ut under lördagen den 23 januari för att kolla in nattlivet i Limas stadsdel Miraflores. Vi drog till ett schysst och avslappnat ställe som spelade kreolsk livemusik och som hade fri bar. Inte undra på att jag vaknade dagen därpå med skallebank efter att ha mixat Pisco Sour, öl, mangodrink, Piña Colada och Rom & Cola. Inte att rekommendera... men kvällen blev lyckad. Marttis gode vän svängde förbi och gjorde oss sällskap.


Söndagen den 24 januari firade vi min fasters mans födelsedag. En herrans massa kusiner (som syns på bilden) trillade över tillsammans med övrig släkt. Dans, öl och trevlig stämning utgjorde kvällen som även den blev lyckad.


Min oerhört snälla kusin Rafo med sonen Diego samt familj som bjöd över mig på en trevlig kväll den 25 januari. Vi pratade gamla minnen och kvällen rörde mig djupt. Ett minne för livet. Det finns inga ord som beskriver hur mycket jag kommer sakna Rafo med familj.


Här ser vi en bild på kvällen när vi firade min fasters mans (tio Carlos) födelsedag. Kvällens dansdrottning är min faster Rita som syns till höger på bild. Det finns ingen som henne.


Sista kvällen i Peru ägde rum den 29 januari i Rafos lägenhet tvärs över gatan. Återigen samlades en herrans många kusiner samt min kusins son för att dricka öl och prata. Under kvällen kunde jag inte låta bli att tänka på hur sorglig morgondagen skulle bli. Criz trivdes också med mina kusiner.


Min kusin Rafos son Diego som till min stora förvåning gillar Cinzano. Men det är klart... ska det drickas alkohol så ska det börjas tidigt. Diego är för härlig... Han vann över mig för övrigt när vi spelade Nintendo Wii och spelet "Mario Kart"...


Under den sista kvällen den 29 januari hemma hos kusin Rafo käkade vi "Pollo a la brasa" som är en peruansk variant av grillad kyckling med typiskt peruanska dressingar samt med Inca Kola (peruansk inhemsk colaläsk som slår ut Coca Cola). En fröjd fr smaklökarna, vill jag lova!


Min kusin Rafo bjöd mig på den goda peruanska ölen Cusqueña (varianten på bilden är gjord av vete). Väldigt god, men förrädisk om man inte tar det varsamt. Rafo jobbar för övrigt som öldistributör... en dröm för många ölfanatiker!


Mitt emot torget i stadsdelen Miraflores drack vi Milkshake med smak av Lúcuma, en gammal peruansk frukt som härstammar från Incatiden. Finns ej hos oss på Nordpolen... tyvärr.


Ceviche av fisk med Inca Cola som dryck. Oslagbart för smaklökarna!


Ja, här ser vi även mig drickandes milkshake av Lúcuma. Mums!


Kyrkan mitt emot Miraflorestorget. En vacker syn både natt och dag.


Torsdagen den 28 januari drog jag och Criz ut och drog en pubrunda. Förfesten blev dessa! Bra för magen.


Färsk mango och papaya är oslagbart att käka en varm dag.


Jag och Criz drog även till Larco Mar, ett nöjesområde intill havet. Efteråt drog vi till marknaden Polvos Azules. Försäljarna hoppade på oss som flugor, vilket inte Criz riktigt var van vid...

25 jan: Paranormal aktivitet?

Efter att jag och min kusin Jorge besökte en annan kusin som råkat ut för en bilolycka så kom vi hem och skulle kolla på filmen "Paranormal Activity". Filmen sattes på och när spänningen steg så ringde det på dörren. Jag ryckte till av rädsla och kunde fortsätta att se filmen ett ögonblick senare. No big deal.

När spänningen återigen steg så knakade fogarna på huset och blomsterbuketten i fönstret rasslade till i cirka 15 sekunder. Min kusin utbrast "Jordskalv!" och stängde genast av filmen och vi samlade allihopa i huset för att springa ner och ställa oss på gatan i väntan på ytterligare skalv. Oerfaren som jag är i dessa situationer så hade både min puls och hjärtat som redan befann sig i halsgropen tagit mig till utgången fortare än ljuset. Men inget hände. Faran blåstes av och vi gick upp igen för att fortsätta titta på filmen. Pulsen hade lugnat sig tillfälligt men jag var fortfarande på alerten om något ovanligt skulle hända. Måste få säga att det var väldigt obehagligt att återigen efter många år få vara med om ett jordskalv. Man är ju van att marken under ens fötter är det stadigaste som finns. Men när inte ens marken undertill är stadig och har nog med kraft att kunna rasera byggnader och släcka liv, då inser man att man genast är bra liten i en stor värld full med krafter som man inte kan begripa.

Efteråt visade det sig att ett kraftigt jordskalv på 5,9 på Richterskalan hade skakat om norra Peru. Det var det som även kändes av i Lima.

25 jan: Inget Machu Picchu!

Ja, planen var att vi skulle dra till Machu Picchu, men så blir inte fallet. Undantagstillstånd råder och flera tusen turister sitter fast på järnvägsstationen, hotell och flera bussar mitt på vägen. Både vägar och järnnvägsförbindelser har brutits och hjälpinsatser pågår för fullt. DN.se rapporterar likväl som SVT om läget...

Vi fick därför ställa in vår plan att resa till Cuzco och vidare till Machu Picchu. Istället så kommer Criz till Lima imorgon kväll och stannar här under några dagar för att bekanta sig med omgivningen och resten av sällskapet är kvar i Chile. Det meddelade han bl.a. igår när han ringde. Nästa gång får planeringen bli bättre för då måste Machu Picchu besökas.

Nåväl, det ska bli skoj att få visa Criz runt i Lima... inte för att jag är en toppenguide precis. Men pyttelite kan jag.

Perus goda smaker

Det är nästan så att jag hade glömt det, men nu när jag är här
så kommer minnena tillbaka av ett land med så otroligt mycket
variationer när det gäller frukt och grönt. Maten är otroligt
smakrik och man kan då förstå varför man äter så många gånger
om dagen som man gör här.

Advokadon är stor som en honungsmelon här och mangon är också den
både godare och större än de små fjantiga frukterna som når oss
på Nordpolen. Majs kommer också den i flera olika färger. Den svarta
majsen som kan ses på bilden används till både juice, saft, starkare
brygder och efterrätter. Vad jag har saknat Perus goda smaker!

20 jan: Adiós Chile - Hola Perú!

Precis som allt annat hade även min vistelse i Chile nu nått sitt slut. För att vara ärlig har jag bävat för denna dag faktiskt samma dag som jag köpte biljetten. Trots att det verkade långt fram då, så visste jag att det skulle vara inom en nära framtid. Och nu hade dagen kommit. De senaste dagarna har jag ofta sorgset tänkt på dagen jag skulle fara iväg. Det var drygt 3 år sedan jag senast såg min mamma Glorita. Hur länge ska det nu dröja till nästa gång?

Som vanligt... eller som seden är här i Chile, så väntade jag tills det var 1½ timme kvar innan avfärd med att packa väskan... mestadels för att jag väntade på att tvätten skulle torka i det 35 gradiga solskenet. Men eftersom jag har erfarenhet av sista-minuten-packning så gick även denna bra.


Bara nån dag innan såg verkligheten ut såhär. En glad och trevlig stund när vi alla spelade UNO och drack lite Pisco Sour. Såhär kommer jag minnas mamma Glorita tills nästa gång vi ses. Bilfärden tog drygt 45 minuter till flygplatsen och jag var så in i bombens nervös för att jag skulle missa flyget som jag hade jagat så frenetiskt efter. Men jag prioriterades i kön och fick gå före.


Efter ett sorgset farväl med många tårar gick jag genom entrén till säkerhetskontrollen. Minuterna innan jag hade gått genom kontrollen passade jag på att ta ett allra sista foto av mamma Glorita som på bilden ovan står i mitten, ovanför ungarna. Det hela kändes tungt. Jag vet med säkerhet att jag med denna avresa lämnar en del av mig själv i Chile. Med lika stor säkerhet vet jag att jag snart kommer tillbaka. Denna gång kommer det inte dröja nästan 7 år, eftersom jag var där 2003 senaste gången.

Flyget var ca 50 minuter försenat pga underhåll av planet. Jag lallade omkring i närheten av gaten och passade dessutom på att byta om till långbyxor eftersom jag skulle landa i Lima på den sena kvällen. Boardingen genomfördes och vi var uppe i luften exakt kl 21:58. Ljusen av Santiago lyste upp tillvaron under oss och vi seglade iväg över Valparaiso och Viña del Mar dryga halvtimmen efter. Det kändes verkligen tungt och tomt. Många känslor på en och samma gång. Flera gånger kände jag gråten i halsen. Kanske för att familjen är det käraste man har i livet.

Servicen på flyget var outstandning och verkligen super. Det trodde jag inte om LAN, men så var det. Här har mitt eget jobb nåt att ta lärdom av, kan jag säga. Varje säte hade sin egen TV-monitor med touch screen (vilket jag givetvis inte märkte direkt efter många tryck på kontrollen). Man kunde välja om man ville se långfilm (utifrån genre), TV-serier, sketcher, läsa fakta om destinationer eller spela spel. Jag valde att glo på Funny Videos hela vägen och under min måltid som var spenatfyllda tortelonis med en krämig sås... ja, och två glas rödvin och en Cristal-öl från Chile. Resan gick snabbt och jag skrattade under stora delar av tiden och glömde för en stund bort sorgen jag kände när vi lyfte.

Väl framme i Lima, där vi landade exakt kl 23:08 (kl 01:08 chilensk tid, kl 05:08 svensk tid), hämtade mina kusiner mig. Jag kände inte igen dem först eftersom det var en herrans massa folk som stod utanför. Ny atmosfär, nya intryck, ny plats och en massa ögon gjorde att jag inte såg dem. Sen mötte de upp mej på rad... Jorge, Rafo och Nestor. Det var bra mycket fuktigare i Lima än i Santiago får jag säga. Vi åkte hem till min fasters hus där jag har ett rum och skulle överraska henne. Men så blev det ju inte, för jag hade ju en orolig pappa som hade ringt hem till faster Rita och frågat om jag dykt upp. Så mycket för den överraskningen. Typ. Följande dag blev överraskning för fler i familjen som näst intill alla bor grannar med varann. Det är verkligen så skoj att vara tillbaka i Lima, Peru efter 5 år. Senaste gången var 2004. Många nya små ansikten i familjen och gamla som man åter stiftar bekantskap med. Och maten... den är verkligen super! Den peruanska maten smakar mer än den i Chile, får jag medge.


Lima är mer kolonial än Santiago i sin arkitektur. Efter många uppfräschningar i staden så har man gjort många förbättringar. Borgmästarens hus ser vi på bilden ovan i typisk kolonial stil med sina många träbalkonger.


Katedralen ser vi på bilden ovan. Likaså ser vi torget Plaza de Armas upplyst av lyktor i kolonial stil. Det är något alldeles speciellt med Limas gamla kvarter.


Det är som ett historiskt eko från den spanska storhetstiden, där Lima var ett av de allra första sätena i Den Nya Världen. Detta gör att Lima är äldre än många andra städer i Latinamerika.

19 jan: Adiós Criz!

Så kom dagen då Criz var tvungen att dra tillbaka till släkten sin i Valparaiso. Efter några bra svettiga dagar i Santiago var det dags för honom att ta farväl. Kvällen innan hade vi lirat lite UNO, vilket Jessica inte alls var så sugen på... men hon lärde sig snabbt och vann t.o.m. över mig (ja, det kanske inte behövs så stora ansträngningar visserligen...). Dessför innan hade alla i hufvudstaden tagit farväl av honom.


Criz klev på bussen till två señoritas som vinkade med gråten i halsen. Utåt sett så visade de inte detta... förrän...


... bussen drog iväg. Avståndet var tydligen för stort och för mäktigt för dessa två señoritas. Känsloyttringarna var totala och sorgen överväldigande. Tursamt nog hade mamma Glorita tagit med sig ett badlakan... för det var ju fler än hon som skulle dränka tårarna i den.

Efteråt gick vi dock och festade... nä, skojade bara! Betonar det sista som ni kanske förstår... haha.

16 jan: Fiesta Criz!

Criz kom till Santiago lördagen den 16 januari på sin födelsedag. Duktig som han var så hittade han hela vägen till mamma Gloritas hus. Jag mötte upp honom vid vägen eftersom jag var o handlade. Hemma i det förbaskat starka solskenet så var grillen i full fräs och flera mumsiga köttbitar låg o svettades ovanför lågorna. Till detta lagade vi ris, mega-majskolvar (till skillnad från de där pyttesmå grejorna som finns hemma) och en fräsch Ensalada Chilena (chilensk sallad). Vi käkade gott och drack både öl och Pisco Sour och levde livet. Senare på kvällen drog jag och Criz vidare och mötte upp Gäääbi. Tyvärr var det öken i hela Santiago denna lördagskväll pga valdagen morgonen därpå.


Såhär ser mamma Gloritas inneboende, Jessica, ut varje morgon. Är det inte en ölflaska som gör henne sällskap så är det en flaska Pisco... ja, eller varför inte både och.

16 jan: Grattis!

Hääääj på er! Med detta inlägg vill jag gratta Criz som fyller år idag. Jag vill även passa på att gratta alla er som har fyllt år och kommer att fylla år i vår franvaro. Så grattis: Gunilla A, Paolo V, Lina C, Diego C, Patrik, storebror Nino och alla andra som fyller år och kommer fylla år. Ingen glömd. Puss på er!

Idag kommer Criz till Santiago för att senare dra ut och mingla lite med Gäääbi och company och hylla Criz högaktningsfulla ålder. Imorrn är det presidentval här i Chile, så alla bodegas och restauranger (ja, fanimej alla uteställen också... tyvärr) stänger tidigt för att lämna Chile helt öken utan fester eller nåt roligt att göra. Kanske vet de hur det skulle sluta annars... Nåja, lite dumt är det ändå. Men va ska man göra? Lika gärna vänja sig vid det. Over & out!

1-14 jan: Tutti Frutti de Chile!

Shit, jag e nog inte så teknisk som jag trodde (ok, jag e bara lite teknisk... ja ja, ok då, inte alls då... nöjd nu??). Jag vill i alla fall med detta lilla (som innehåller mycket i alla fall) inlägg visa er alla lite av varje hittills av resan. Men bilderna hamnade i helt fel ordning. Gör så här:

1. Gå längst ner i detta inlägg
2. Se bilderna nerifrån och upp
3. Nästa gång du ser detta, så e det klart! Enjoy!
   

Senare på torsdagen den 14 januari var det dags. Farväl var ett måste, efter att man hade dragit ut på det. Mest troligt för att jag kom så bra överrens med Criz familj som tog emot mig som deras egen släkt. Detta säger också en hel del av den chilenska och latinamerikanska mentaliteten. Efter ett tårfyllt adjö var det dags att bege sig till bussterminalen för att ta bussen tillbaka till Santiago. Jag kommer sakna Criz familj som stod på balkongen och tog farväl av mig när jag begav mig till centrum för att åka vidare. La Nena (Criz mormor) valde första parkett och hade gått ut i köket för att säga adjö genom ett öppet köksfönster. Kommer att sakna alla glada människor i lägenhet 93. Criz stannade kvar i Valparaiso för att njuta av sin familj i ytterligare några dagar.

Resan till Santiago tog som vanligt 1½ timme. Under denna resa gick humöret upp och ner. Det är alltid tråkigt med farväl. Speciellt jag som e mjuk som en halvrutten tomat i Saharasolen. Jag plockade då upp mobilen med videoinspelningarna jag spelat in från livet i lägenhet 93 med alla kvicka och sylvassa kommentarer... och vips, så fann jag mig själv småfnittrades längst bak i bussen.

Nu var det fokus på Santiago och mamma Glorita med familj. Om några dagar lämnar Chile för att bege mig till Lima för att hälsa på min familj där innan det blir avresa till kalla Sverige. Nä, nu jävlar... kan inte sitta längre framför datorn. Så alla ni som har längtat efter fler bilder - hoppas ni e nöjda. Det kommer fler. Det är alltid skoj att läsa kommentarer från er alla. Det gör att man inser att det är mödan värt. Over and out!


Husen är av olika varianter - stora, små, breda, smala, gamla, skitgamla, envånings, flervånings... ja, you name it. Här är en fin och vanlig utsikt.


Under vår promenad den 14 januari såg jag denna utsikt som är typisk för Valparaiso. Branta gator, färgglada pittoreska hus och alltid havsutsikt (ja, om man inte går uppför gatan förstås). Wow, vilken fin stad. Ett måste för alla er som vill uppleva utsikter. Och oroa er inte för hotell eller vandrarhem för det finns fler av de än loppor på herrelösa jyckar.


Torsdagen den 14 januari var sista dagen i Valparaiso innan avfärd till Santiago. Hela förmiddagen vandrade jag, Criz och hans mamma runt i de väldigt mysiga och pittoreska kvarteren nedanför höghuset. Massor av lokala och inhemska småbutiker av hantverk och restauranger prydde gatorna. En restaurang som fångade vår uppmärksamhet var den på bilden som hade fanimej frukost hela dagen (från 08:15-20:45). Snacka om "hora chilena" eller "chilensk tid". Då förstår man varifrån chilenarna har fått sin tidsuppfattning. Eller så nischade sig restaurangen på frukost... och det verkade vara en bra nisch, för stället var välbesökt.


Efter stranden idag den 13 januari drog vi till en havsrestaurang och käkade den mest fantastiska skaldjursgrytan som finns - el jardin del mariscos (skaldjursträdgård). Magisk! Man blev så himla mätt att morgondagens toabesök gick till historien då Valparaisos avloppssystem arbetade för högtryck. Ok, jag slutar där... det må finns en och annan som är extra känslig och hyser empati för avloppsrören.


Onsdagen den 13 januari var det då dags för strand och sol. Hela gårdagen var åt helvete med att hitta en resa till Lima. Idag fixade man detta. Därefter drog vi till Viña del Mar för att njuta av värmen. På vägen till stranden drogs vi in i Chiles presidentvalskampanj för Eduardo Frei. På bilden ser ni kampanjens affischer som varnar för högersvängar och jag gjorde min insats i denna kampanj som god socialist. Lika bra att vänja sig för i september är det Sveriges tur. Då är det samma budskap som gäller!


Efter en soft helg drog jag och Criz tillbaka till Valparaiso måndagen den 11 januari. Bli inte lurad av bilden där en snyftig mamma Glorita tar farväl av oss, för hon var minsann lika glad som moster Alicia bredvid. När bussen hade kört iväg hoppades och skuttades det...

Detta skulle vara min sista gång jag var i Valparaiso för denna resan så nu var det strand och sol som gällde. Men molnen tornade upp sig i horisonten för vi hade fortfarande inte nån resa bokad till Lima (Peru) där vi ska resa ifrån när det bär hemåt till Sverige. Mer om detta (den 12 januari) i föregående inlägg med den muntra rubriken.


Den 8 december var det dags att möta upp Gäääbi och Seba igen. Det var fredag och inga planer hade smidits... än. På kvällen drog vi till Gäääbis nya lägenhet som hon hyr möbelerad. Efter två flaskor Pisco Sour och några öl samt vårrullar, Chips och annat gott drog vi ut i natten och skakade rumpa. På bilden ser ni ögonblicken innan Gäääbi lyckas (halv-)somna ståendes (precis som jag lyckats med by the way). Vi sov alla över hos Gäääbi och mådde ungefär som vi förtjänade. En av oss mådde sämre än en annan... men det finns att läsa i inlägget "9 jan: Muckar-Duva!". Beep-beep!


Den 7 december var det dags att dra tillbaka till Santiago igen efter att jag hade saknat Glorita. Denna gången hängde Criz med för att återigen möta upp Gäääbi och Seba för lite nattliv och schysst-häng-på-lite-coola-ställen. Vi passade dock på att umgås med Glorita och hennes inneboende barndomsväninna, Jessica, och åkte runt och kollade lite. Här befann vi oss på Cerro Santa Lucia (Santa Lucia-berget) i Santiago efter att vi hade klättrat upp högst upp och sedan tittat runt i marknaden nedanför. Finns det nån som e lika tokig som mamma Glorita så e det Jessica. Helmysig dag, får jag säga.


Ja, här ser ni min nya idol (till vänster, la abuela Nena) som är Criz mormor. Vass och skoningslös som ett samurajsvärd i ordstrid när hon blir förnärmad eller om man drar fräckisar med henne. Till höger om mig ser ni abuelo Tata (Criz morfar) som är en helgo och mysig farbror som är snällare än en valp i köttaffären. Wow, vilka trevliga personer jag har fått träffa här i Valparaiso. Man ler och skrattar varenda gång man hälsar på mellan våra dagliga utflykter. Den som ger sig på La Nena (till vänster) får surt käka upp konsekvenserna av att bli munhuggen kvickare än nyss som får en att hamna i nästa vecka. Ungefär så!


Dagen efter det (kan det vara den 6:e januari?) så övertalade Monica (Criz mamma) oss att hänga med på en utflykt till Con Con, ett schysst samhälle med helcoola stränder bortom Reñaca som ligger bortom Viña del Mar. Dödsmarschen tog oss förbi alla möjliga fina utsikter (se bilden ovan) gastronomiska upplevelser till helgjutna priser... men tyvärr tog marschen inte oss till Con Con. Monicas sällskap (jag, Criz, Monicas syster Doris och hennes dotter Javiera) gjorde uppror och satte villkoren att vi tog bussen tillbaka. "Hell no, we won´t go!" vädrades i luften. Wow, vilken dag... Vi orkade förresten inte ens dra ut och göra natten osäker med Gäääbi och Seba som väntade på oss kvällen innan. Gäääbi och Seba åkte idag tillbaka till Santiago. Klicka här för att läsa Gäääbis blogg om våra äventyr... Läsvärt, definitivt!


Dagen efter drog jag, Criz, Gäääbi och Seba till grannstaden Viña del Mar. Viña har i själva verket vuxit samman med Valparaiso, men är inte en stad som är på branta kullar och bergsluttningar. Dock är staden mer turistisk och mer modern. Valparaiso är världsarvslistat av FN, så man river inte byggnader hursom helst och upprättar nya och modernare. Det görs i Viña. På bilden ovan syns jag och Criz i bakgrunden av "El reloj de Viña del Mar" (Viña del Mars klocka). Mycket fint, mycket fint! Precis som i Valparaiso så är solen skitstark utmed kusten, men det blåser svalare här i motsats till Santiago där det är varmt som ett växthus och solen inte lika stark.


Här ser ni utsikten från Criz familjs lägenhet i Valparaiso. Inte dålig utsikt för att vara från 9:e våningen. På kvällen är det en magisk utsikt må ni tro! Criz släkt är helt fantastisk och goa på alla sätt och vis. Speciellt hans mormor som är drygt 80 år gammal, men vass och kvick i käften som en tonåring. Härligt! Så vill jag också bli! Hon e fanimej min nya idol!


Efter några dagar i Santiago åkte jag till Valparaiso tillsammans med Gääääbi och hennes vän Seba. Vi skulle möta upp Criz och ha några riktigt kuliga dagar tillsammans där med massor av tjo och tjim. Ett kännetecken som är typiskt för Valparaiso är de många bergshissarna som du ser på bilden. Staden är brant med många kullar och skitbranta gator. Det lär vara så att endast också San Fransisco i USA har dessa hissar. All heder till alla bilister och alla invånare som e vana med att gå eller köra upp för dessa gator. I motsats till vad jag trodde, så finns det faktiskt folk som inte har kondition. Själv så skulle jag kunna börja tävla för Sverige i OS när jag e klar med att ha turistat i Valparaiso. Mina vader börjar redan ta en vacker form... eller var det magen? Den som ser får reda på det!


Vi anlände den 1 januari i Chile. Jag sprang omkring och letade efter min mamma Glorita på flygplatsen eftersom jag inte hittade henne. Efter ett tag fann vi varandra och jag kunde andas ut efter hemska tankar och fantasier om att hon var bakis och låg hemma och hade glömt mig. Tur att det inte var fallet. Jag tog farväl av Criz och hans mamma och de åkte direkt till Valaraiso medan jag och Glorita (samt chauffören/kusinen José) drog vidare till Santiago. Efter nån timme kom vi iväg... ja, efter att vi hade fått knuffa igång bilen. Lika bra att vänja sig vid livet här. På bilden ser vi Gloritas hus där en lyxsvit väntade mig :o) Skönt att vara hemma. På bilden ser vi även de glamourösa soporna som inte hade blivit hämtade... så vi fick hämta in det.

12 jan: Allt åt helvete-dagen!!!

Den 11 januari anlände jag till Valparaiso för att återigen känna havsbrisen och få chansen att kunna bada lite. Jag och Criz kom fram rätt sent den dagen, så vi bestämde att vi skulle sticka till stranden dagen efter.

Enligt god chilensk sed hade vi ju naturligtvis väntat alltför länge med att boka resan från Santiago till Lima (eftersom vår hemresa tillbaka till Sverige är från Lima). Så dagen efter var det så äntligen dags. Allt gick verkligen fel den dagen. Ja, det är en sån där allt-åt-helvete-dag som man upplever alltför ofta. Inga resor kunde bokas på internet trots att vi hade suttit på ett internetcafe i mer än en timme. Personligen kunde jag genomföra köp som sedan inte alls gick genom eftersom flygstolarna hade tagit slut. Det var verkligen en kamp mot klockan eftersom priserna steg snabbt för att inte nämna tillgången. Vi beslöt oss att dra in till ett flygbolaget LAN:s eget kontor i Valparaiso. Fyra var personalen till antalet som befann sig där inne och arbetade flitigt (trodde vi). Mitt emot fanns en dator som man kunde boka resor själv. Men det var tydligen kört även där. Hemsidan uppdaterades en gång per dag. Doh! Klart att det sket sig gång på gång hur mycket vi än försökte boka med den datorn. Bakom oss chattade personalen med varann över MSN (man hörde msn-ljud titt som tätt). Nu var vi riktigt arga. Vi vände oss om för att få personlig hjälp, men hänvisades till telefonhjälp med telefonen bredvid datorn som vi vämde upp med alla bokningar som inte gick genom. Telefonhjälpen hänvisade till försäljarna bakom oss för prisuppgifter. Usch, va frustrerande! Och fan va arga vi var! Så vi tog en nummerlapp och fick då hjälp. Två resor till Lima bokades, varav den min resa kostade mer än 4000 kr. Jag hade lämnat mitt kredikort i Santiago eftersom jag trodde att jag skulle boka det över internet, så Criz fick ta upp sitt.

Gissa vad som hände sen! Kortköpet kunde inte gå genom. Nä, naturligtvis... för personalen hade ingen kortterminal utan de slog själva in kortnummer och allt manuellt. Och med de svenska bankernas säkerhet med bankdosa eller verifikationskod så gick det ju åt pipsvängen! Vi gick över gatan för att hämta ut cash, men inte ens det gick. Vi hade kvar reservationerna tills nästa dag så nåt var vi tvungna att hitta på. Dagen slutade med att vi gick och åt en blaskig Paila Marina (som annars är en skitgod skaldjursgryta) och funderade på att ta bussen till Lima som troligtvis skulle ta en sisådär 72 timmar (och hur skoj är det).

Dagen efter gick vi till en större bank och kunde ta ut pengar för att betala resorna. På uppmaning av en av LAN-personalen (inte den som vi blev betjänade av... så hon var nog arg på sin kollega) gick jag in på ett internetcafe och lyckades boka en billigare resa. Tur nog! Vi återvände dit till en halvnöjd LAN-brud som nu bara fick ta betalt för den billigare resan. Tji fick hon... eso pasa por ser huev--!

Nu kan vi andas ut! Resorna till Lima är klara!

PS: Criz mamma, Monica (på bilden) hälsar till Marija hemma i Sverige... som också följer min blogg. Va trevligt!

9 jan: Muckar-Duva!

Ja, vad kan man säga? Festen var lyckad hemma hos Gäääbi. Det var jag, Criz, Gäääbi och vår nyvunna vän Seba. Vi hade det riktigt skoj i hennes lyxiga lägenhet i de fashionabla delarna av Santiago. Men jag vet inte om hennes hyresvärd såg henne som så fashionabel eftersom det låg en kondom på brädet vid TVn. Miiiish!

Dagen efter festen var mindre skoj för Criz. Han var bakis som aldrig förr, trots att han drack samma drinkar som jag. Stackaren mådde riktigt kasst när vi var på väg tillbaka till Glorita där vi för tillfället bor. Usch, jag kände en sådan medkänsla när vi t.o.m. var tvungna att hoppa av tunnelbanan tillbaka för att Criz var på väg att... ehm.. ja, ni vet vad man kan behöva göra när man mår riktigt dåligt. Sen fortsatte vi med nästa tunnelbana. Så precis när vi kom upp ur tunnelbanan för att ta en taxi hem så kom en duva (men Criz hävdar att det var en kondor eller en flygande elefant) och sket ner honom... Jag vet inte vad duv-fan hade käkat, men det var nog fanimej en trerätters med två efterrätter. Egentligen ville jag spontant skratta, men det var inte läge. Stackare... en nerskiten Criz och jag tog taxin hem. Stackare. Miiish!

Fortsättning följer om zoo- och strandbesök samt en sjuhelsikes massor av sol. Bilder kommer. Fortsätt att kommentera! Det e skoj att läsa! Massor av varma kramar till er alla från Chile.

7 jan: Down town

Tro mig när jag säger att jag verkligen har försökt att få tag på nätverk att kunna blogga. Nu har jag den lilla chansen när jag, Criz, Gääääbi och Seba sitter hemma hos Gääääbis nya lägenhet och festar lite. Jag har inte befunnit mig på rätt tillfälle och vid rätt plats... men Chile e väldigt modernt. Det e bara jag som e lite omodern... typ.

Så den 7 januari var det dags att promenera lite i stan. Det är så skoj att återigen se Glorita (min mamma alltså) igen. Lite sorgset att det snart är över och att jag e tvungen att dra vidare igen. Men vi har så skoj ihop. Det känns som om vi skildes åt igår, trots att det var flera år sedan.

Jag lovar och svär att jag ska försöka blogga snart igen. Puss på er alla och speciellt La Linda som har skrivit. Oh-la-la, som vi säger där ;o)

För alla som er som önskar följa min blogg så finns den möjligheten... fråga inte mig hur, men det finns... tro mig. Gääääbi har lyckats, så då borde hela världen lyckas.

3 jan: Touchdown Valparaiso!

Efter att ha stigit upp tidigt idag var det dags att möta upp Gabi och
begav oss med buss till Valparaiso för att möta upp Criz. Väl framme
så var det givet att vi drog till en hamnrestaurang för att käka
färska skaldjur. Jag o Criz delade en gryta med blandade skaldjur som
heter Curanto. Skitgott! Nu har vi käkat klart och ska sätta oss ner
och svalna av med lite öl och annat gott. Over and out! / E