- Gå längst ner i detta inlägg
- Se bilderna nerifrån och upp
- Nästa gång du ser detta, så e det klart! Enjoy!
Senare på torsdagen den 14 januari var det dags. Farväl var ett måste, efter att man hade dragit ut på det. Mest troligt för att jag kom så bra överrens med Criz familj som tog emot mig som deras egen släkt. Detta säger också en hel del av den chilenska och latinamerikanska mentaliteten. Efter ett tårfyllt adjö var det dags att bege sig till bussterminalen för att ta bussen tillbaka till Santiago. Jag kommer sakna Criz familj som stod på balkongen och tog farväl av mig när jag begav mig till centrum för att åka vidare. La Nena (Criz mormor) valde första parkett och hade gått ut i köket för att säga adjö genom ett öppet köksfönster. Kommer att sakna alla glada människor i lägenhet 93. Criz stannade kvar i Valparaiso för att njuta av sin familj i ytterligare några dagar.
Resan till Santiago tog som vanligt 1½ timme. Under denna resa gick humöret upp och ner. Det är alltid tråkigt med farväl. Speciellt jag som e mjuk som en halvrutten tomat i Saharasolen. Jag plockade då upp mobilen med videoinspelningarna jag spelat in från livet i lägenhet 93 med alla kvicka och sylvassa kommentarer... och vips, så fann jag mig själv småfnittrades längst bak i bussen.
Nu var det fokus på Santiago och mamma Glorita med familj. Om några dagar lämnar Chile för att bege mig till Lima för att hälsa på min familj där innan det blir avresa till kalla Sverige. Nä, nu jävlar... kan inte sitta längre framför datorn. Så alla ni som har längtat efter fler bilder - hoppas ni e nöjda. Det kommer fler. Det är alltid skoj att läsa kommentarer från er alla. Det gör att man inser att det är mödan värt. Over and out!
Husen är av olika varianter - stora, små, breda, smala, gamla, skitgamla, envånings, flervånings... ja, you name it. Här är en fin och vanlig utsikt.
Under vår promenad den 14 januari såg jag denna utsikt som är typisk för Valparaiso. Branta gator, färgglada pittoreska hus och alltid havsutsikt (ja, om man inte går uppför gatan förstås). Wow, vilken fin stad. Ett måste för alla er som vill uppleva utsikter. Och oroa er inte för hotell eller vandrarhem för det finns fler av de än loppor på herrelösa jyckar.
Torsdagen den 14 januari var sista dagen i Valparaiso innan avfärd till Santiago. Hela förmiddagen vandrade jag, Criz och hans mamma runt i de väldigt mysiga och pittoreska kvarteren nedanför höghuset. Massor av lokala och inhemska småbutiker av hantverk och restauranger prydde gatorna. En restaurang som fångade vår uppmärksamhet var den på bilden som hade fanimej frukost hela dagen (från 08:15-20:45). Snacka om "hora chilena" eller "chilensk tid". Då förstår man varifrån chilenarna har fått sin tidsuppfattning. Eller så nischade sig restaurangen på frukost... och det verkade vara en bra nisch, för stället var välbesökt.
Efter stranden idag den 13 januari drog vi till en havsrestaurang och käkade den mest fantastiska skaldjursgrytan som finns - el jardin del mariscos (skaldjursträdgård). Magisk! Man blev så himla mätt att morgondagens toabesök gick till historien då Valparaisos avloppssystem arbetade för högtryck. Ok, jag slutar där... det må finns en och annan som är extra känslig och hyser empati för avloppsrören.
Onsdagen den 13 januari var det då dags för strand och sol. Hela gårdagen var åt helvete med att hitta en resa till Lima. Idag fixade man detta. Därefter drog vi till Viña del Mar för att njuta av värmen. På vägen till stranden drogs vi in i Chiles presidentvalskampanj för Eduardo Frei. På bilden ser ni kampanjens affischer som varnar för högersvängar och jag gjorde min insats i denna kampanj som god socialist. Lika bra att vänja sig för i september är det Sveriges tur. Då är det samma budskap som gäller!
Efter en soft helg drog jag och Criz tillbaka till Valparaiso måndagen den 11 januari. Bli inte lurad av bilden där en snyftig mamma Glorita tar farväl av oss, för hon var minsann lika glad som moster Alicia bredvid. När bussen hade kört iväg hoppades och skuttades det...
Detta skulle vara min sista gång jag var i Valparaiso för denna resan så nu var det strand och sol som gällde. Men molnen tornade upp sig i horisonten för vi hade fortfarande inte nån resa bokad till Lima (Peru) där vi ska resa ifrån när det bär hemåt till Sverige. Mer om detta (den 12 januari) i föregående inlägg med den muntra rubriken.
Den 8 december var det dags att möta upp Gäääbi och Seba igen. Det var fredag och inga planer hade smidits... än. På kvällen drog vi till Gäääbis nya lägenhet som hon hyr möbelerad. Efter två flaskor Pisco Sour och några öl samt vårrullar, Chips och annat gott drog vi ut i natten och skakade rumpa. På bilden ser ni ögonblicken innan Gäääbi lyckas (halv-)somna ståendes (precis som jag lyckats med by the way). Vi sov alla över hos Gäääbi och mådde ungefär som vi förtjänade. En av oss mådde sämre än en annan... men det finns att läsa i inlägget "9 jan: Muckar-Duva!". Beep-beep!
Den 7 december var det dags att dra tillbaka till Santiago igen efter att jag hade saknat Glorita. Denna gången hängde Criz med för att återigen möta upp Gäääbi och Seba för lite nattliv och schysst-häng-på-lite-coola-ställen. Vi passade dock på att umgås med Glorita och hennes inneboende barndomsväninna, Jessica, och åkte runt och kollade lite. Här befann vi oss på Cerro Santa Lucia (Santa Lucia-berget) i Santiago efter att vi hade klättrat upp högst upp och sedan tittat runt i marknaden nedanför. Finns det nån som e lika tokig som mamma Glorita så e det Jessica. Helmysig dag, får jag säga.
Ja, här ser ni min nya idol (till vänster, la abuela Nena) som är Criz mormor. Vass och skoningslös som ett samurajsvärd i ordstrid när hon blir förnärmad eller om man drar fräckisar med henne. Till höger om mig ser ni abuelo Tata (Criz morfar) som är en helgo och mysig farbror som är snällare än en valp i köttaffären. Wow, vilka trevliga personer jag har fått träffa här i Valparaiso. Man ler och skrattar varenda gång man hälsar på mellan våra dagliga utflykter. Den som ger sig på La Nena (till vänster) får surt käka upp konsekvenserna av att bli munhuggen kvickare än nyss som får en att hamna i nästa vecka. Ungefär så!
Dagen efter det (kan det vara den 6:e januari?) så övertalade Monica (Criz mamma) oss att hänga med på en utflykt till Con Con, ett schysst samhälle med helcoola stränder bortom Reñaca som ligger bortom Viña del Mar. Dödsmarschen tog oss förbi alla möjliga fina utsikter (se bilden ovan) gastronomiska upplevelser till helgjutna priser... men tyvärr tog marschen inte oss till Con Con. Monicas sällskap (jag, Criz, Monicas syster Doris och hennes dotter Javiera) gjorde uppror och satte villkoren att vi tog bussen tillbaka. "Hell no, we won´t go!" vädrades i luften. Wow, vilken dag... Vi orkade förresten inte ens dra ut och göra natten osäker med Gäääbi och Seba som väntade på oss kvällen innan. Gäääbi och Seba åkte idag tillbaka till Santiago. Klicka här för att läsa Gäääbis blogg om våra äventyr... Läsvärt, definitivt!
Dagen efter drog jag, Criz, Gäääbi och Seba till grannstaden Viña del Mar. Viña har i själva verket vuxit samman med Valparaiso, men är inte en stad som är på branta kullar och bergsluttningar. Dock är staden mer turistisk och mer modern. Valparaiso är världsarvslistat av FN, så man river inte byggnader hursom helst och upprättar nya och modernare. Det görs i Viña. På bilden ovan syns jag och Criz i bakgrunden av "El reloj de Viña del Mar" (Viña del Mars klocka). Mycket fint, mycket fint! Precis som i Valparaiso så är solen skitstark utmed kusten, men det blåser svalare här i motsats till Santiago där det är varmt som ett växthus och solen inte lika stark.
Här ser ni utsikten från Criz familjs lägenhet i Valparaiso. Inte dålig utsikt för att vara från 9:e våningen. På kvällen är det en magisk utsikt må ni tro! Criz släkt är helt fantastisk och goa på alla sätt och vis. Speciellt hans mormor som är drygt 80 år gammal, men vass och kvick i käften som en tonåring. Härligt! Så vill jag också bli! Hon e fanimej min nya idol!
Efter några dagar i Santiago åkte jag till Valparaiso tillsammans med Gääääbi och hennes vän Seba. Vi skulle möta upp Criz och ha några riktigt kuliga dagar tillsammans där med massor av tjo och tjim. Ett kännetecken som är typiskt för Valparaiso är de många bergshissarna som du ser på bilden. Staden är brant med många kullar och skitbranta gator. Det lär vara så att endast också San Fransisco i USA har dessa hissar. All heder till alla bilister och alla invånare som e vana med att gå eller köra upp för dessa gator. I motsats till vad jag trodde, så finns det faktiskt folk som inte har kondition. Själv så skulle jag kunna börja tävla för Sverige i OS när jag e klar med att ha turistat i Valparaiso. Mina vader börjar redan ta en vacker form... eller var det magen? Den som ser får reda på det!
Vi anlände den 1 januari i Chile. Jag sprang omkring och letade efter min mamma Glorita på flygplatsen eftersom jag inte hittade henne. Efter ett tag fann vi varandra och jag kunde andas ut efter hemska tankar och fantasier om att hon var bakis och låg hemma och hade glömt mig. Tur att det inte var fallet. Jag tog farväl av Criz och hans mamma och de åkte direkt till Valaraiso medan jag och Glorita (samt chauffören/kusinen José) drog vidare till Santiago. Efter nån timme kom vi iväg... ja, efter att vi hade fått knuffa igång bilen. Lika bra att vänja sig vid livet här. På bilden ser vi Gloritas hus där en lyxsvit väntade mig :o) Skönt att vara hemma. På bilden ser vi även de glamourösa soporna som inte hade blivit hämtade... så vi fick hämta in det.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar