För att fira adoptionen av vår lilla Suss Uki så kostade vi på oss en frukostbuffé på hotellet. Vi vet hur ettåringar brukar vara så i all förälderlig anda så ställde vi Suss Uki mitt ute på hotellparkeringen i solen. Jag menar, kan hon bli rödare??
Därefter drog vi till Marbella. En bilfärd på drygt 30 min. Vi hade hört att the First Lady Obama var i krokarna... och eftersom vi är gamla bekanta så kunde det vara roligt att ta en fika me tanten. Men hon var inte kvar. Marbella hade dock kvar sin vita glamourösa charm och sitt lyxiga leverne. Precis vår stil, så vi sa åt Suss Uki att vänta på oss utanför ett hotell i 37-gradig värme, vilket hon gjorde. Hon är så lydig... inte undra att man är stolt förälder.
Marbella är sannerligen lite finare, lite bättre än andra turist-oaser här på solkusten. Detta insåg vi genast när vi flera gånger såg exotiska damer som uppenbarligen hade svårt att välja handväska... så varför inte ta med alla?? Very high fashion indeed. Ta ta...
Man gör ju inte blommorna rättvisa riktigt om inte rosorna finns mitt bland dom, så därför gjorde vi en kort uppvisning i rabatten...
Doña Conchas inredningsbutik såg vi när vi hade fått nog av allt glitter och all flärd. Hon ska bara veta att hon är på mångas läppar i upprört tillstånd... concha su ****!
Nu hämtade vi upp Suss Uki och styrde mot Ronda. En stad inåt landet, vilket tog ca 45-60 min att färdas till. Vägen dit var allt annat än rak... men utsikten var unik och så posh (ord som i det närmast beskriver de spanska bilförarna också... men med en annan innebörd!).
Väl framme i Ronda, en väldigt pittoresk stad i kolonial stil som är beläget på en platå, så var det dags för lilla Suss Uki att vila. Rastlösa som vi blev så smög vi en runda och lämnade henne kvar bakom ett litet snuskigt hotell.
Rondas trädgårdsterrass är ett måste för alla rosor med gröna fingrar. Och det var ytterst påpassligt att vi då råkade passera den, så vi tog en runda. Criz blev alldeles till sig av spansk patriotism att han spontanposserade intill en elegant staty... olé!
Ja, och jag ville ju så klart inte vara sämre.
Vi passerade en väldans fin kyrka också, men eftersom det inte var söndag så var det ytterst okristligt att gå in. Dessutom hade vi ju inget att bikta oss för heller, så det gjorde ju inte saken mer aktuell precis...
Eftersom Ronda ligger beläget på en platå så var utsikten fenomenal... nästan som att få svindel. Utsökt...
Ytterligare en kyrka... som Malena Ernman skulle säga: "Neeej, neeej..." Men fin var den minsann... på utsidan. Och varmt så in i helskotta var det också. Värmen här i Ronda var annorlunda än den i Marbella. Här kände man, eftersom man var på en hög platå i bergen, att solen brände mycket mer... Snart dags för en måltid eller nåt svalkande i skuggan.
Criz ville sörpla vatten här, men jag påminde honom att det var en fontän och att det inte var sådär vidare anständigt att uppföra sig så... så vi gick vidare.
Detta är Rondas kanske mest kända attribut - bron över ravinen som delar staden i två delar. En mycket mäktig utsikt som få saker slår...
Ja, nu var det dags att sätta sig ner efter en otroligt lång promenad i en hetta som kändes som den värsta hittills. På torget där vi fick syn på en kyrka slog vi oss ner. Det var en restaurang som såg tilltalade ut. Men ack va vi blev lurade... Vi tog en meny av vad vi trodde var goda maträtter. Vi båda valde varsin spansk kall gazpacho. Vi såg framför oss i fantasin hur kyparen kom ut med varsin krämigt god gazpacho med noga finhackade grönsaker som hör till. Istället fick vi in varsin blaskig gazpacho som han säkert hade sprungit in och handlat på närmsta snabbköp. Ölen fick vi i varsitt avlångt snapsglas och den var uppdrucken snabbare än vi hann blinka. Kanske förångades den, vi är i dagsläget inte säkra.
Mysteriet fortsatte inne på restaurangen och definitivt inne i köket. För även om kyparen inte verkade precis ha bråttom, så hade nog kocken fanimej det. När väl kyparen hittade tillbaka till vårt bord (som för övrigt var den enda, vilket vi borde ha tagit som en varning) så hamnade denna oerhört gastronomiska kreation framför mig. Jag lyfte på flera av de torra stripsen, men hittade inte nåt som såg ut som skördade grönsaker... inte ens ett pollenkorn. Kycklingen var kryddfattig och orsakade ingen revolt bland smaklökarna, som tycktes vara lika döda som köttbiten själv. Jag letade efter salt och peppar, men självfallet var det lika närvarande som grönsakerna...
Den fantasifulla tallriken som Criz fick in såg ut som nåt som precis hade hällts upp på McDonald's... det enda som lös upp tallriken var de facto att han hade fått en citronhalva (nja, inte riktigt en halva). Lök... förlåt, bläckfiskringarna hade lite smak som en gång påminde om ett tillstånd i havet vi badade i härom dagen... eller så var det nåt smakämne av sorten E324. Varken Criz eller jag kunde käka upp stripsen för då hade vi nog dött av uttorkning eftersom de skulle sno åt sig vätskebalansen i kroppen, så vi lämnade potatisfragmenten åt sitt öde. Jag bad Criz att ge det till duvan som sprang runt bordet, varpå Criz med största medlidande frågade mig "Vad har duvan gjort för att förtjäna det??" Så sant så.
Ja, vi får ju inte glömma sensationen på bordet. En majonäsflaska och en no-name ketchupflaska. Man blir ju tagen av den finfina servicen. Vi kunde inte hjälpa det men kyparen såg verkligen ut som att han ville man skulle gå därifrån. Ungefär som "Hej, va gör du här??"
Nä, vi lämnade stripsen för att övergå till desserten. Vi höll andan när vi båda beställde in persika med sirapsås. Va skulle han komma ut med härnäst?
Jo, detta. Helt och hållet från burken han fick med sig från snabbköpet. Att vi inte själva fick öppna burken och äta upp innehållet med sked var en gåta ända in i dessa timmar. Ja, just det... sirapen såg vi inte till. Heller.
Ett par andra gäster slog sig ner, men såg inte våra ledsna ansikten vi så generöst gav dem. Deras förlust. Vi hyste största ömkan. Må deras själar vila i frid (ja, för vi är bannemej säkra på att deras smaklökar skulle få vila ut)...
Vi lämnade kvar dessert och bad om att få notan (högst motvilligt). Den kom. Så småningom. Och vi gick. Fortare än kvickt. Resumé: Besök inte restaurangen "El capricho" i Ronda.
På vägen från Ronda, som totalt sett (förutom matupplevelsen) var en mycket lyckad upplevelse, så tog vi ett foto med en helt enastående utsikt från bergen. Solen höll på att gå ner och nu gällde det att hinna hem innan allt var nattsvart. Vi kan bara rikta ett RIKTIGT STORT TACK till Marja som rekommenderade oss Ronda!
Väl tillbaka på hotellet avrundade vi med ett par drinkar som vi själva blandade. Sen blev det kudden. Morgondagen skulle också bjuda på utflykt...
Signing out for now! / E
Inlägg
